Jag snubblade över en flicka

hon låg och skrev dikter i gruset

med blödande fingrar

och gruset smalt till glas och flytande kristall

hon tungomålstalade till jorden

hon skrek mot stenarna

hon skrattade åt blodet

Jag föll raklång i leran

och lyssnade med örat mot hälleberget

med huvudet skälvande av ord

och pressade bröstet mot dolda minor

hon blåste hål i marken

hon böjde sig bakåt

hon skrek så väldigt stillsamt

att jorden skalv i pur förvåning

Jag snubblade över en flicka

hennes hår var rött som den magma

hennes dikter valt att flyta på

fingerblod och tungomål

marken rockar loss och sprickor

slukar mig, men jag hoppas

att jag kanske landar mjukt

Jag går tillbaka, lite skakad

För djävulen!

Jag kan ju måla fan på väggen! HURRA!

Den tavlan kan hon ta!