julia
du som skar upp
dina handleder med
kärleksbreven jag skrev
du försökte ge upp julia
men misslyckades
och munspelen spelar
fortfarande i moll
julia
du är så vacker
det kan du aldrig fly från
och det krossar mig
att inte veta
varför du vill det
hör du inte måsarna julia
det är pilotglasögonens tid
och långa promenader
på väg mot ingenting
eller allt
julia
du som somnade
av alla tabletter
och aldrig någonsin
log mot mot mig
när jag satt bredvid
din säng på sjukhuset
och du bara grät
åt alla mina ord och
dikter jag skrev
för att inte gå under själv
julia
du vet hur jag är
att jag mantlar synder
som de vore mina egna
och jag har så lätt
för att leta misär
men med dig
julia
slutade jag aldrig
att hoppas
och förmodligen
kommer jag aldrig
någonsin göra det