Solens strålar fick trädens löv att skimra likt glittrande smaragder. Luften var ljum och värmde den nakna kvinnokroppen som vandrade på stigen. Kvinnan nynnade och log. Hon gladdes åt allt det gröna omkring sig och såg att ”Livets träd” framför henne dignade av frukter. Hon gick längre och längre in bland träden men stannade plötsligt tvärt.
Här fick hon inte lov att vara. Hon tvekade ett kort ögonblick och beslöt att vända om.
Då hörde hon en röst och någon som ropade hennes namn.
”Eva, Evaaaaa…”
Det var något lockande över rösten och den lät lite förväntansfull.
Kvinnan tog några steg framåt och såg då en gestalt som satt och dinglade med benen på en gren i ”Kunskapens träd på gott och ont”.
Hon skakade på huvudet, bet sig i läppen, hon visste att hon var tvungen att vända.
Då ropade gestalten på henne igen och vinkade åt henne att komma.
Nyfikenheten tog över och kvinnan gick tveksamt närmare.

I trädet satt något av det vackraste och skönaste hon någonsin sett.
Det var en man – det såg hon. Han hade en sån där lem mellan sina ben likt hennes man Adam.
Men mannen i trädet framför henne var smalare och längre än Adam. Han hade långt korpsvart hår som inramade ett nästan hjärtlikformat ansikte. Hans ögon lyste i samma ädelstensfärg som löven på trädet och han log emot henne med ett ljuvligt leende.
Hon förstod att den sköna varelsen framför henne var den som Gud kallade för ”Ormen” och att det var absolut förbjudet att tala med honom.
Men hon förstod inte varför, för han såg då rakt inte ut som en orm - om man bortsåg från det han hade mellan benen. Eva log tillbaka och ställde sig rakt nedanför mannen i trädet.
Hon förstod ju inte att Gud syftat på mannens list och slingrande svada i samband med namnet.

Gestalten blinkade med ena ögat åt Eva och hoppade ner från trädet.
”Jag får inte vara här”, sa kvinnan lite förläget
”Jag vet det”, sa mannen och strök kvinnan på kinden .
”Men det är något jag vill visa och lära dig”, fortsatte han och log.
Eva nickade. Hon kände sig yr i hans närhet och darrade till när han berörde henne.
Mannen pekade på sin lem och frågade henne om hon visste var det var. Kvinnan såg ner, nickade och svarade;
”Den är till för att lätta sitt vatten”.
”Ja, men inte bara det”, svarade gestalten och tog kvinnans hand.
Han placerade hennes hand över sin lem och berörde samtidigt hennes hår med sina läppar.
Det pirrade i kvinnans kropp och hon blev bestört när hon kände hur mannens lem började röra sig under hennes hand. Det var som om den fått ett eget liv. Hon ryckte snabbt åt sig handen. Nu såg hon att det verkligen var en liten orm som svängde där framför henne.

Mannen skrattade högt.
”Den är inte farlig och kan inte bitas”, sa han och passade själv på att nafsa kvinnan lite lätt på halsen. Eva skrattade och satte sig ner i gräset. Varelsen följde hennes exempel, slöt henne i sina armar, samtidigt som han smekte hennes varma bröst.
Eva njöt av värmen, solen och varelsens mjuka beröring.
Han lade henne försiktigt ner i gräset. Tog hennes hand och lät den röra vid sig igen. Den här gången drog hon sig inte undan.
Kvinnan kände hur det började pulsera i henne och en längtan efter något hade vaknat. Mannen rörde plötsligt vid hennes kön och hon skälvde till medan hon tryckte sig allt hårdare intill varelsen som nu viskade små vackra ord till henne.
Så kom det sig att Eva älskade med Ormen som också kallas Lucifer - ljusbringaren

Eva och varelsen låg fortfarande omslingrade i gräset när plötsligt Adam stod ibland dem.
Vredgat frågade Adam Eva vad hon hade gjort. Han förstod inte riktigt vad han såg där i gräset framför sig, men han förstod så pass att det Eva gjorde med varelsen måste vara förbjudet.
Eva som kände sig full av liv och glädje efter älskogens fantastiska mysterium, hoppade upp från gräset och omfamnade Adam.
Adam ryggade förskräckt undan. Eva lade då sin hand på Adams lem och smekte den ömt. Samtidigt tryckte hon åter sin kropp emot honom och kysste honom försiktigt över ansiktet.
I samma ögonblick reste sig varelsen upp från gräset och smög bort mellan träden. Han log och visste att hans kärlekskonster skulle slå rot.
Så kom det sig att Adam också fick ta del av den förbjudna frukten och Eva blev befruktad.

Ett dån hördes över himlen och Guds röst ekade mellan bergen. Adam och Eva blev rädda och sprang hand i hand och gömde sig bakom en buske.
”Vad har ni gjort?”, dundrade Gud.
Eva och Adam vågade inte visa sig.
”Kom fram med er”, befallde Gud.
Som skyldiga barn trädde de båda fram inför Gud, samtidigt som de försökte skyla sina kroppar.
”Så ni har ätit av Kunskapens träd på gott och ont”, konstaterade Gud och lät himlen upplysas av en blixt. Adam och Eva darrade av rädsla men vågade inte säga något.
”Allt man gör får konsekvenser och ni kommer att få sona ert handlande”, röt Gud.
Adam började då skylla på Eva – att det var hon som lurat honom. Och Eva skyllde i sin tur på Ormen.
”Det spelar ingen roll vems fel det är, nu får ni ta konsekvenserna! Du, Eva ska föda dina barn i födslovånda och med smärta. Och du, Adam ska bruka jorden i ditt anletes svett och slåss mot tistlar och törnen”. Guds ord skallade över träden.
Så kom det sig att Adam och Eva blev förvissade ut ur Edens lustgård, insåg att de var nakna och sårbara – de blev människor.
Och Gud skrattade i sin himmel åt sitt pedagogiska lilla trick. För allt som man förbjuder blir ju oerhört frestande och risken att då ”synda” är ju mycket stor…


Efter 9 månader födde Eva två söner. Det blev som Gud hade sagt – med stor födslovånda och i smärta. Genast märkte de att pojkarna var varandras motsatser - så som syskon och tvillingar kan vara.
De fick namnen Kain och Abel.
Alla kunde se att Abel var Adams son, likheten var slående. Men det var bara Adam och Eva som visste vem som kunde vara far till Kain, men därom talade de icke.
Detta kom att få förödande konsekvenser för de två pojkarna längre fram.
Men det är en annan historia…