Kapitel 55

Det tog emot som om tusen spjut skar i hans själ. Men han hade tvingat igenom en till husrannsakan. Sören blängde på honom. Men ögonen var mer trötta än hatiska. Den här gången visste de vad de sökte efter - utdragna sidor ur en dagbok. Man koncentrerade sig på klädkammaren där man hittat de flesta dagböckerna och man drog i princip ut allt och sorterade det noggrant tillbaka i rummet.
"Vad är det ni söker, om du sa det Nicke kanske jag kunde hjälpa till?"
Niklas vände upp blicken mot Sören som satt på den bäddade sängen. Han kände hur han spände sig och hur iakttagelseförmågan skärptes medan han utan att släppa kyrkoherden berättade
"Vi söker sidor ur din frus dagbok, vet du något om det"
Sören såg uppriktigt förvånad ut.
"Eh hon har haft dom i sin klädkammare, jag har faktiskt aldrig brytt mig så hårt men när hon skriver brukar hon gå upp i gästrummet har ni kollat där?"
Kicki var redan halvvägs uppför trappen. Sören och Niklas följde efter.
"Hon brukar sitta vid det här bordet" Sören började dra i ett par lådor.
"...men vad är det här..." han höll upp ett brunt kuvert i A4 storlek. Niklas räckte fram handen och motvilligt släppte Sören ifrån sig kuvertet. Alla tre stod runt och stirrade nyfiket medan Niklas öppnade.

Kära Sören

När du läser detta är jag inte längre kvar.

"Självmordsbrevet" Kicki andades ut medan de fortsatte följa texten.

Hela mitt liv har jag försökt vara till lags, försökt med tjänster och vänlighet övertyga min omgivning att jag är värd att älska. Att jag är värd att vara någons absoluta nummer 1. Aldrig har jag lyckats. Jag trodde, oh GUD vad jag trodde jag hade lyckats hitta den chansen den möjligheten med dig, men samma dag som min första graviditet blev ett faktum insåg jag att den dagen vi skulle få barn skulle jag falla ner från min åtrådda plats.

Jag intalade mig att barnet, eller fostret inte egentligen var en levande varelse än. Annars skulle jag nog aldrig kunnat ta bort det den där första gången. Missfall. Det var nästan sant, eller hur? Det var en miss. Det tog ont inom mig att se hur ledsen du blev, men hela min själ värmdes av den kärlek och värme du öste över mig och jag förträngde det hemska och började äta p-piller i smyg. Ändå blev jag gravid igen. Den gången var det enklare. Jag hoppades att du skulle inse att vi aldrig skulle få barn. När jag blev gravid tredje gången upptäckte jag det för sent, en psykolog skulle säkert hävda att jag förträngde alla symptom. Och vem är jag att diskutera med en psykolog? När Maria föddes mådde jag bra, du älskade henne, men du avgudade mig - modern. Jag förlikade mig med tanken att dela din kärlek, för trots allt så var jag högst på skalan, och jag solade i din kärlek. Jag kände mig formligen som en gudinna. Men med tiden insåg jag att jag lurat mig själv. Hur skulle jag någonsin kunna mäta mig mot din egen skapelse? Ditt eget kött och blod?

Du har nog aldrig förstått riktigt hur min barndom var. Alla var älskade, utom jag. Mamma tittade alltid på mig som om jag var ett skräp hon omöjligt kunde bli av med. Så skulle Maria aldrig känna, trots att det var så det var. Tror ingen i denna värld skulle kunna kalla mig dålig mor. Jag var en sjujäkla mamma, eller hur älskling?

Sören hade satt sig tungt på sängen. Niklas lade ifrån sig brevet och satte sig vid vännen.
"Hur är det?"
"Jag känner mig yr"
Kicki försvann och kom snart tillbaka med ett glas vatten som Sören motvilligt förde till läpparna.
"Hur kunde jag missa att hon... att hon var... så..." Sören letade efter ord, ord som inte tycktes vilja infinna sig...
"Ingen såg igenom hennes fasad" Niklas visste inte vad annars han skulle säga, han hade själv suttit och druckit kaffe med Viktoria Bäckström, men aldrig ens en enda gång trott att hon bestod av så destruktiva tankar.

"Hon verkade...älska.." hans röst bröts. Han tittade mot taket som om han sökte hjälp från den gud han en gång litat på men inte fann den.
"jag måste läsa vidare"

Det är ett större steg att försöka ta bort ett barn på 2 år. Men jag måste försöka, det var hon eller jag. Jag tvivlar verkligen på att du någonsin ska kunna förstå det, du som alltid sätter dig själv sist - jag har alltid blivit satt sist men alltid velat hamna först... vi fungerar så olika du och jag.

Du frågade mig varför jag ogillade min syster? Hon fick allt, jämt och jag inget. Hela mitt liv har jag fått smulorna, medan min omgivning glufsat i sig av allt det goda.

Bilolyckan gick inget vidare. Även om Maria inte var fastspänd så fick hon bara ett par skråmor. Själv bröt jag nyckelbenet. Livet har alltid behandlat mig illa, oh om du ändå kunde förstå. Jag ser hur du sitter där och försöker avgöra hur du ska döma mig, men hur kan du döma någon som aldrig fått en chans?

Allt detta grävande i Marias död. Det är så stressande. Jag önskar att de bara kunde nöjt sig med den där turken, men nej, de måste fortsätta gräva. Därför måste jag avsluta, om jag dör nu, innan du läser detta så dör jag på topp - jag är den du älskar mest. När jag är död och du läser detta, berörs jag inte av din avsky för jag dog på topp.

Minns detta älskade Sören, på mitt sätt så älskade jag verkligen dig!