Kapitel 56

Han stirrade på kvinnan som låg blek på sjukhussängen. Så många maskiner stretade med att hålla henne vid liv. Ett liv hon inte ville ha. Även där hon låg blek, nästan grå i ansiktet var hon vacker. Han ville att hon skulle öppna ögonen så han fick skrika åt henne, så han fick gråta och vara arg och ledsen på samma gång.

Han hade förlorat allt. Maria, Gud, sin hustru eller kanske framförallt illusionen om den hustru han trodde han haft. Sidorna från dagböckerna hade målat upp ett värre scenario än han någonsin kunnat fantisera ihop. Han kunde inte längre blunda utan att se sin dotter stirra upp med skräck mot den varelse som borde älskat henne, men istället tog hennes liv. Han var själv skyldig, han hade aldrig förstått människan som han lämnade sitt älskade barn med, han hade aldrig trott att hon var kapabel till ondska. Han hade haft fel.

Han visste inte om han ville att hon skulle vakna upp eller inte. Om hon dog, hade hon ju på ett sätt vunnit. Dessutom kunde han ju inte få se rättvisa skipas... fanns rättvisa? Han kände tvivlen gräva i själen. Världen som han trott den vara fanns inte längre.

Han lämnade sjukhuset. Han vågade inte köra bil, han kände sig instabil och njöt ändå av hur regnet som piskade mot hans orakade kinder. Han gick hem. Fast han hade redan bestämt att han skulle flytta. Huset kände smittat av något onämnbart, men hemskt och äckligt. Han hörde och såg röster från sitt förflutna som spelade på strängar han inte längre ville äga.

Med tunga steg gick han upp för trappen till deras gemensamma sovrum. Hennes doft fanns kvar bland lakanen och när han öppnade garderoben slogs han av den än tyngre. Med sammanbitna käkar rafsade han ihop det nödvändigaste i en konsumpåse. Det var först när dörrklockan ljöd som han insåg att han hållit andan och små lila stjärnor börjat ta form i utkanten av hans blick.

Han ignorerade den första gälla signalen. Men den fortsatte att ljuda med än mer enträgenhet och han insåg att han var besegrad. Med klampande steg halvt sprang han nerför trappan. Han ryckte irriterat upp dörren
"Va gäller de... Lillemor?" Framför honom stod hans ungdom. Fast inte längre så ung. Hennes förr så tjocka hår låg tunt mot hennes hjässa. Hennes förr så gnistrande hud såg dammigt grå ut.
"Hej Sören"
Deras ögon möttes. Hans förvirrade, hennes målmedvetna.