Sent 80tal, jag och en kompis hade hamnat med hiskerlig liftarfart till kärnan av Oslo. Vi hade vandrat i fjällen i tre veckor, och såg ut därefter, Skitiga, skäggiga och trötta. Efter att vandrat en golgataliknande promenad längs Karl Johann, (ivrigt påhoppade av röksugna norrmän. Vårt utseende förvillade väl) kom vi på kvällen till en lummig park.
 Vi la oss i några buskar och somnade i parkjorden efter att ätit rå falukorv och gammelost.
 Klockan var halv tre på morgonen då jag huttrande kröp ur min ryggsäck och gick upp för att lätta blåsan. Gjorde det och fann en fontän, tvättade mig och började se mig runt.
 Dimman svävade över marken och jag kände mig nästan fotlös. Då framträdde långsamt ur dimröken, en underlig skulptur. Den var oerhört realistisk och var gjord i marmor och föreställde en kraftfull man som sparkade ett spädbarn! Med mitt förflutna i 70 talet avfärdade jag synen som en ren hallucination. Men jag gick vidare. Den ena skulpturen efter den andra dök upp. Gamla rynkiga kvinnor hukande över barn, påsiga äldre män omfamnande yngre atletiskt byggda pojkar..osv.
 Och sen en minst tjugo meter hög pelare, den understa delen bestod av döende eller döda mänskor, sen gick det uppåt, yngre och yngre, män, kvinnor, tonårspojkar och tjejer, flickor och gossar. Alla nakna och slingrande i varandra för att bilda denna pelare. Högst upp satt en gosse och blickade ut över Oslo. Jag var helt inställd på att jag drömde.

Vi hade hamnat i Vigelandsparken! En omstridd och kontroversiell konstnär verksam under tidigt 1900 tal. Detta var hans livsverk.

 Den här upplevelsen kan aldrig upprepas. Men synerna har etsat sig fast och följer troligtvis med i mina bilder på ett högst omedvetet sätt.

Åk gärna dit. Lägg er och sov i den norska jorden, gå genom dimman och upplev!

Synd att jag avslöjade för mycket bara.

J.linderoth  2007