Hennes orangeröda hår lös upp hela mitt rum,
 stora svarta kläder hängde på
denna späda kropp.

Hon gick ihopsjunken in i mitt rum,
 tittade ner i golvet, hon hade  ett stort
svart sorg moln runt sig.

Hennes rörelser gick i slow motion,
hon satte sig på stolen framför mig.


Min värdelöshetskänsla gjorde sig påmind,
hur ska jag kunna hjälpa henne?

Jag möte hennes blick och började prata,
efter en stund började hon titta upp
och hon möte min blick.

Hon började prata och jag kände en
glädje som kom från hennes svaga röst.

När vi var klara så frågade hon
kan jag boka en ny tid?

 "Oj, vad sa hon, en ny tid"?

Ögonen lyste av glädje när hon fick
visitkortet med den nya tiden.

Vad gjorde jag? Jag vet inte. Men hennes ögon började leva.