Mitt huvud är lutat mot det svala glaset, utanför susar den svenska våren förbi. Det mellansvenska öppna landskapet målar upp sig i bleka toner av jord. Jag sitter på ett tåg. Jag återvänder hem.

Rosa strimmor ses över himlavalvet och vittnar om den svala kvällens antågande. Vita svanar vaggar fram vid en åker... och jag får en förnimmelse av henne.

Ingen ifrån det förgågna, inte av hjärtats sorg. En förnimmelse av glädje, av stark och långvarig kärlek. Jag skänker en tanke till ovan och skickar ut ett lockrop i tanken. Jag vet att hon finns där ute.

Våran musik är lik en svallvåg av den himelska sången, flödat ur livets eviga källa. Toner blir till själens vattenstämpel, visar att vi hör ihop. Lyssna älskade, hör du den sköra melodin som för oss samman?

Låt oss förenas, låt våran ömhet bli ett eko tillbaks till det gudomliga, där vår lust vaggas och ömt vårdas i trygg famn in i en tid utan slut.



Jag är din, jag väntar.