Vem är jag? Ett fragment, ett stoft som slungats ut i evighetens rymd.

Likt splitter av skimrande kristall som spridits för vinden med känslan av ett oändligt avstånd till de andra skärvorna, stoftet, men med samma urprung.

Och i rätt ögonblick, när morgondiset lättar och gryningsljuset når mig med sina första friska strålar så reflekteras ljuset i den blotta skärva jag är och för ett ögonblick förnims hela härligheten.

För en kort stund så skiner riket genom mig och åter påminns jag om mitt faktiska ursprung... ...i en annars så tyst och dunkel natt.

Längtan efter herden ömmar och på svaga ben faller jag ödmjukt ner på knä inför det stora och ofattbara... ner på knä, i vördansfull bön.