Låga moln revs upp mot bergets rygg och spreds till dimmlikt dis.
Den gamle kunde höra ljudet av tumult och hundskall eka nere ifrån ravienen och upp kring sluttningarna. Facklor tycktes glimma till där lövverken och grenarna lämnat titthål upp mot himlen.

Kättarna jagades ursinningslöst likt vilt över stock och sten. Svett, skräck, stanken var påtaglig för en sådan som honom. Han gav en sista blick nedåt då han hörde ett hjälplöst skrik då käkar låste sig kring lemmar och bröt igenom muskelvävnad.

Så förgår världens ljus tänkte han, vände sig om och vandrade in i ödmårdens dunkel. Hans tid hos människorna var ännu inte kommen.