Taggbuskarna river och sliter i mig,
huden såras och hjärtat rivs upp.

Blödande slickar jag mina sår,
men det vill inte läka.

Ibland känns det som att jag är inbäddad i bomull.

Men lika snabbt inser jag att det är en illusion.

För när jag försöker röra mig framåt,
sticker taggarna mig ilsket.

Jag sätter mig på huk,
kramar om mitt bröst,
gråter
och
önskar att smärtan vill försvinna.