Krossa mig inifrån
och låtsas som om du aldrig funnits till.
Lämna mig här i en värld
full av skuggor
som fäller krokben
och stampar på foten.
Jag snubblar i ensamhet
på stigen som inteledernågonstans.
Lämna mig inte!
Visa var jag ska sätta fötterna
för att gå rätt.
Hitta utvägen
från rispande trädgrenar
mot hy som aldrig sett ljus.
Blodrött mot benvitt
på seniga ben.
Underifrån gnager marken
mot trötta fötter
som springer.
Snabbt snabbt.
Utan att se ljus.
Förvirrad av mörkret
och inget att hålla i.
Var är du?
Jag kunde ju hålla i dig.
Luta mig mot tryggheten.
Veta varför jag finns till.
Men nu
har du lämnat mig,
förvirrad i verkligheten
som alla andra lever.
Men jag,
har tappat min verklighet.
Andra har slagit den bort
från mig.
Jag får inte vara den jag var
för det är fel.
Därför är jag lämnad att ensam
springa på stigen i ett virrvarr av
känslor och mörka moln som aldrig kommer ljusna.
Ett liv som aldrig kommer klarna.
Jag klarar mig inte utan dig,
hör du det?
Ta mig tillbaka.