När allt var som bäst,
när jag äntligen kunde se frammåt igen.
När jag minst anade det.

Så var du död.

Nästan varje dag efter skolan träffade jag dig.
Du var sjuk,
väldigt sjuk.
Orkade knappt gå.
Men när du såg mig så viftade du på svansen och kom framspringande.

Du var alltid så glad med mig,
och det kändes bra att komma till dig när jag mådde dåligt.

Du kunde trösta bara genom att vifta på svansen.

Jag saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra.
Jag skriver ner saknaden,
vill väl att det ska bli bättre.

Men det blir det inte,














jag vill bara ha dig tillbaka.