Pianiststolen gjord av gammalt läder

som andas av gamla män med vita hårtester

flaxande likt korpar i albinolikande ögon

Den snurrar snurrar virvlar i vinden

river upp såren, ärren på kinden-

Ärren av aldrig torkade tårar

Aldrig levande nog att förnyas

och den sönderbitna kylan har frusit dem

I en kammare av gravar, stenar, gravstenar

med mitt namn inristat i kalla ...stäver-

Bokstäver ni Aldrig Kan eller Får tyda

Ett årtal, nittonhundraaa...88...

och mina ögon fryser fast och läpparna rör sig inte mer

aldrig skall jag andas förrän den stund då kistan min hissas ner

Ty den dag är jag död och kan slutligen leva

Ja den dag jag dör ska jag skratta av lycka

Det glitterfrysta gräset ska svaja under era fötter

och ni ska äntligen känna

Jag har funnit frid

(Sjöbo, 7/4 2007)