Trångsynt

Du ser allt i tunnelsyn

som i en korridor

ett psykhus

ett sjukhus

ett ödehus

ett tomrum

liknande det du lever med

i dig själv

Försvunnet vilar nu allt i vitt

och du är osäker på om du någonsin

ska våga öppna hjärtat ditt

Lila blåmärken syns så tydligt nu

gentemot min spruckna vintervita hud

Jag blundar hårt och hoppas så

att du inte ska behöva då

att se

mina mörker färger

Snälla!

Låt mig inte befläcka ditt vita sinne

låt eder av oss hata vårat minne

utan lämna mig

om du för en glitterfryst sekund känner

 Jag tårar, töar, tinar i sådan sorg

över dessa tvungna ord

att jag förstör dig