Klippan känns fuktig under mina fast-klamrande fötte

Mina mina tår frusna såsom den tår vilken just föll

nerför denna klippa

Kan ej höra hur den faller eller hur den landar

jag snuddar vid, når molnen hör uppe

Dansar Inuti dem och de känns lätta

Lätta som kall ånga och tvättar mig alldeles ren

Mina skakiga blodiga ben

Min själ och min anda

Nu en ande mindre

Trädet kalt och nästan dött

lirkat fast vid kanten

haver en buske av rosor vid sin sida

Som de doftar sött precis som döden

och som blodet döden alltid alltid skapar

Din andedräkt känns varm emot min nackes tunna hår

och jag ryser till med håret uppsatt i en flaxande knut

så det inte kan flyga förrän, jag väl faller

Du viskar något i mitt öra

ett andetag och låter mig sedan

falla i friden