Spåren tar mig runt i cirklar,
ständigt återkommande
till ursprungspunkten.

Inte ens havet stoppar mig,
inte heller berg.

Åren går, cirklarna blir snävare.
Spåren lättare att följa.

Till sist går jag i en rak linje,
korsar gamla spår,
lämnar dom bakom,
når äntligen fram.

Där öppnar sig en dörr,
jag tar det sista steget igenom,
drar en lättnandens suck.

Bakom döljer sig 

         " 
           "
         "
           "
         "
      nya spår
     att trampa...