En brunhårig pojke på cirka 13 år smyger genom ett fönster på botten våningen. Kommer in i ett rum.
Ett pojkrum

– Jaså, det där svinet trodde att han kunde hålla mig borta, va?

Pojken smyger runt i rummet, kastar en längtansfull blick på sängen

Så, så länge sedan han låg i en säng

Öppnar en garberob, tar den slitna svarta sopsäcken ur fickan
hittad bredvid en container
rafsar ihop några kläder ur garberoben och lägger dom i påsen
Inget hål?
Han tittar efter, nej inget hål

Smyger ut ur rummet, ut i hallen
Tittar runt hörnen

– Det svinet ligger väl i sin sköna och varma säng och snarkar

Lägger örat mot en dörr
Ja, där ligger han, snarket hörs

Tassar förbi dörren mot köket
som han vet ligger längst bort i lägenheten

Ser,
ser en tallrik full med mat på matbordet
med en lapp bredvid

Det kan väl inte va...?

Smyger fram med ofattbara ögon med öronen på spets
Tar lappen med några tårar på och läser


Min kära!

Jag märkte att lite mat började försvinna så jag hoppas att du kan få nytta av den här maten som jag lyckats ta undan utan att Han märkte det.
Bara du visste hur mycket jag önskar att Han ska ändra sig ...
Jag försökte få dig på tal men så fort jag försökte så började Han prata om något annat.
Rosa mår bara bra och frågar hela tiden efter dig. Kan inte än säga sanningen, gråter varje gång jag tänker på dig
Kan du inte tänka dig att ångra det du berättade och komma tillbaka?
Men det är en orättvis förfrågan det vet jag, jag kan bara hoppas att du klarar dig bra där ute
Jag, Rosa och Fluff saknar dig så mycket!

Kramar och pussar

Din mamma


Nya tårar fläckas på pappret
blandas med de gamla
Pojken viskar

– Åh mamma, aldrig kan jag ta tillbaka det jag sa!
Det skulle vara att förråda mig själv...!

Hör en röst mumla längre bort i lägenheten
stelnar till

Skräcken kryper upp längs ryggen
för att ta händerna i sitt grepp och förvandla dom till kyla

Rösten tystnar

Lägger maten i soppåsen med spända rörelser
och öronen på spets utan att vila en enda sekund

Han får inte vakna

Går till rummet där han kom in
Stannar till på vägen, i hallen

En liten figur liggande i en liten krog
Gröna ögon med svarta spetsar lysande i mörkret
Ett spinnande ljud utbryts

En vit figur med svarta fläckar kommer spatserande mot pojken
som ler och klappar figuren vid namnet Fluff länge, länge

Pojken går vidare med ett shyst åt katten som går tungt tillbaka till korgen

Nya ungar är på gång i den lilla figurens stora mage

Stannar utanför en ny dörr

Vått simmar nedför de vita vägarna
för att torkas bort

Tittar länge på namnet på dörren

ROSA

med stora rosa bokstäver
Fingarna längs bokstäverna
vänder sig bort

– Det finns ingen tid kvar...!

Mumlar han strängt åt sig själv

Smyger ut genom samma fönster igen
Ett litet undrande läte hörs genom fönstret

Pojken tittar in innan han stänger fönstret
ser
Fluff som undrande ser vad han gör för något tokigt nu då
Han ler och viskar

– Vi ses igen i övermorgon Fluff!

Går mot en lång nervös figur under en gatlampa
Figuren är lika smutsigt klädd som pojken men lite äldre och erfaren
Figuren ser honom och brister ut i lättnad

– Jag som trodde att Han hade tagit dig på bar gärning! Varför dröjde du så länge?

Pojken ler mot figuren för att sedan bli allvarlig och säga

– Det var mitt hem, Conny

Figuren som heter Conny nickar och frågar medan de går i väg

– Var det jobbigt?

Pojken ser mot Conny och säger

– Vad tror du? När ens egen familj har kastat ut en för någon man är

Conny lägger kärleksfullt armen om pojken

– Jag vet, jag vet...

som ler mot honom och lägger sin arm om honom ...