Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
"Långsamt Farväl" - Mauro Scocco


Som en kung utan krona och hjärta som den dag jag föddes


För mina händer mot bröstet
trycker fingertopparna genom huden
en droppe blod rinner ned

känner bröstbenet mot fingrarna
trycker
krossar
krossar bröstbenet
sliter isär

benflisor skär in i fingrarna
trycker mig allt längre in

Känner
känner bultandet mot mina hyperkänsliga fingertoppar
känner hjärtat slå

griper sakta,
försiktigt
om det ovala varma bultande byltet

drar försiktigt ut det
ur mig

trådar med blod pumpande ut och in
i hjärtat
håller upp mitt hjärta
med mina blödande, blodiga händer

Se!


- - -


Och jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut


Det är över
det bultar sina sista ansträngande slag
det pustar för varje gång

Det
orkar inte

Och jag kan inte ljuga för dig,
du känner mig alltför väl
Men om du ser mig i ögonen
Så säger dom, ett långsamt farväl
så långsamt... ett långsamt farväl


Du förnekar det
du ser bort

Du förnekar det du ser

Att det bultar sina sista slag
att det är uttröttat

Här är din kung nu utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln
på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat
men också allt som vi fick
Och vad säger man till nån
som vill börja om igen
Då det redan är försent,
då man redan är på väg


Du ler
du tror att allt är väl

Se!

Håller upp mitt hjärta

Det håller på slå sina sista slag


Jag är redan på väg

kramar om mitt hjärta
fingertopparna gräver sig in i hjärtat


Vänder mig om
jag är på väg

som en utmattad kung
utan
Krona


Här!
Behåll kronan


Lämnar mitt hjärta i dina händer

som ett Minne




Fri vers av Skymningens Miia
Läst 659 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-09-27 00:14



Bookmark and Share


  Michaela Dutius
genomträngande närgången, kliver över tröskeln utan lov.
Suveränt Miia!
2008-10-17

  Ex¤animo
Den här "tog" mig verkligen...
2008-09-27
  > Nästa text
< Föregående

Skymningens Miia