Mitt hjärta bultade till när ditt lillfinger snuddade vid mig. Sträckte ut sig genom den spröda och svala luften. Där var du igen i din änglalika uppenbarelse. Vi andades i tystnad du och jag. Betraktade.

Vågade jag åter öppna min famn och blotta mitt heta inre. Eller skulle vi vistas i svalka? I ljust grönblått och rosa. Dina ord var lena som porslin. Valde att möta dig.

Med en svag darrning, en vibration rörde jag min seniga arm ut mot dig. Muskler spändes under blek hud. Någonstans där började vi sakta dras bort ifrån varandra.
Knappt märkbart färdades våra kroppar långsamt isär.

Våra armar är fullt utsträkta, våra pekfingrar lika så, nästan snuddar de vid varandra. Men bara nästan och i det näst intill obefintliga mellanrummet mellan våra väsen, evigheten.

Så var du borta igen. Vem är du? I vilken värld har du din härkomst? Ängel eller älva. Nyckfull som småfolket, graciös som av himlens sfär. Kvar sitter jag försjunken. Tankarna fastnar i genljudet av ett A-moll, medan tiden fortsätter flöda. Inget kommer någonsin bli sig likt igen...