Det vinterlika skugglandskapet sveper framför mig. För mig vidare frammåt i denna dunkla värld. Djupt nere i fårorna vandrar jag med tunga steg. Granarna tonar upp sig på krönen ovanför likt mörka åskådare.

Jag är en ensinnig soldat påväg till mitt förlovade land. Genom slöjornas dal färdas jag med bara fötter. Skaren skär i huden men kylan når mig inte längre. Frosten ligger över mina axlar likt dammet över böcker i ett gammalt bibliotek.

Rörelserna blir stelare och stelare. Dom säger att folk blivit galna här i dalen.
Visst må jag vara nära vansinnets rand, men jag är inte där. I mitt minne hör jag trumpeternas smattrande och jag vet att de åter ska ljuda när jag vandrar genom portarna till det nya riket. Bara mina fötter bär mig ända fram...