Mitt liv
vilar i en vagga
av spindelväv och vind
pendlar
sakta mellan
sann glädje och oro

Rör mig
försiktigt och trevande
hör hur trådar
brister
i skymningsensamheten

Söker
med fingertoppar
darrande och ömma
efter
den starkt spunna tråden
som kan bära mig
framåt

Inom mig
viskar en önskan
manar
till att resa mig
upp
låta väven brista
stryka den
nonchalant av axlarna

Och vandra fri
med
alldeles nya
och egna steg