Du andas,
tyst och ljudlöst,
men Du lever,

Din bringa höjer sig långsamt
och sjunker ihop vid varje litet
levande andetag.

Jag sitter bredvid,
jag ser dig ,
Du lever.

Lägger en hand på Din,
den är iskall,
men den lever.

Snart vet jag
att den kommer vara ännu kallare,
ännu blekare,
den kommer höra till en kropp,
som har ett hjärta som stannat,
en bringa som slutat röra sig,
en mun som slutat andas,
en människa som inte finns.

Ögonblicket
känns som ett helt liv,
Du har slutat andas
och för en sekund,
gör jag det också.

Smärtan, sorgen, ilskan, saknaden,
allt på samma gång

brister i bitar.

Jag visste,
men ville inte se.
Du var vid liv,
men nu finns Du inte längre.