Jag ska berätta för dig om en plats jag kallar lyckan.

Jag ska försöka beskriva platsen, men för mig är platsen obeskrivligt vacker.
För att du över huvud taget ska få någon känsla när du läser detta så vill jag att du tänker på den plats där du är som lyckligast, så bevarar du den känslan i kroppen,
och sen börjar du läsa.


Det är en ovanligt varm men blåsig dag i mitten av april. Sommaren smyger sig långsamt närmare.
Jag sitter på min vanliga favoritplats mitt i allt det vackra.
Några få moln ligger på himlen,
himlen ser precis ut som den ska se ut på våren.
Solen lyser inte så värst starkt, den lyser så som vårsolen ska lysa.
Runt omkring mig växer tusentals tussilago, och det enda som skiljer mig från omvärlden är en bäck som porlar.
För att komma dit jag sitter nu så måste man vada över bäcken. Känna det kalla vårvattnet omsluta ens fötter, en underbar känsla.

En vilsen humla surrar förbi, sätter sig på en blomma lite längre bort och suger åt sig dess nektar
och flyger sedan vidare till nästa blomma.
Nere vid mina fötter är det en ensam liten myra som promenerar över några grässtrån som fridfullt vajar i vinden
Bäckens vatten glimmar i solskenet och alla de gula tussilagorna som växer runt omkring mig lyser extra starka i vårsolen.
Någonstans i närheten hörs fågelsång,
vackert,
fridfullt.

Gräset vajar i takt med lyckan.

Fågelsången kommer närmare och helt plötlsligt flyger en flock svalor förbi. De har det bra nu, i mitten av april.
Mina fötter njuter av att få synas för allmänheten.
Någon med en söt liten hund går förbi och försvinner snabbt ur mitt synfällt.
Någonstans, långt borta hör jag barnskratt.




Men just nu är det bara jag och våren.