|
|
stenbumlingar
helgerna dånar förbi och jag tror jag drömde om stenbumlingar på väg ned för slänten och om barn igen så mycket är sömn nu och för lite vaket, eller vänder jag mig om trevar mot din kind för att säga saker bättre än jag kan
Fri vers
av
molly crayons
Läst 382 gånger
Publicerad 2007-04-15 15:05
|
|
|
ej medlem längre
som en ljudlig tanke,
nära, nära
2007-04-18
|
|
|
|
Rickard
jag tycker mycket om den här dikten. inte bara rytmen, tonen, formuleringarna. utan vardagligheten och djupet bortom, de existentiella villkoren. behovet av ständigt meningsskapande, som håller intigheten stången, sisyfosarbetet. men också behovet av paus, andhämtning, då stenarna får rulla som dom vill och bli liggande. då dörrar plötsligt kan öppnas av sig själva, och poesin drömlikt strömma in, som i ett barn. och så återigen: formuleringsarbetet och därtill strävan att nå ut, att nå fram till den andre, \"trevar mot din kind/ för att säga saker/ bättre än jag kan\".
men jag blir inte riktigt klok på sista meningen som är formulerad som en fråga: \"eller vänder jag mig om ...\". vet inte riktigt var jag ska knyta den syntaktiskt och det stör mig, skapar en flertydig disjunktivitet. och en ontologisk osäkerhet. vad är det som händer egentligen? är personen sovande, drömmande eller vaken vändande sig om? hade varit så mycket enklare om det stått: \"vänder mig om / trevar mot din kind\". men jag inser att det finns en poäng med att störa mina behov av klarhet och entydighet här.
2007-04-16
|
|
|
|
K*
snyft
\"för att säja saker bättre än jag kan \"
finaste tanken
2007-04-15
|
|
|
Nästa text
Föregående
molly crayons
|
