En man på en cykel så hög, stort hjul fram och litet bak

Med halmstrå i munnen på vägen hem från arbetet sitt

Klädd i hängslen blå som blåklinten vid grannens staket

Vallmofleur svaja i vinden, betet är igång, hästar med höga ryggar betar förbi.

Vattnar vägens kant med urin och lätta dregeldroppar, fnyser och pyser,

En katt slinker förbi, en med hatt och små stövlar, röda, fåglar döda, i förtid flaxar upp och lever nu.

Tu cerír Tu amore je, Du kära du kära du,

sjunger alla de färgade, alla de vita kvinnorna från fältet.

En vagn körd av en häst driven av en man i blå väst, han betar grönt på ängar hela dagarna. Mellan sina höga ben jagar katten råttorna. Natten lång och ladan stänges senare.

Ty den gamle han rynkar sin rynkade panna, ja ser på alltihop gör mannen på cykeln, en circus, mirakel och han sjunger, Le fleur á tu, Blomman äro du, sjunger han om sin ungmö, den han svurit sig älska till sin dö´. Och han ler åt längtan hem, åt minnet av hennes stora sjalar, de hon bär lindat runt sitt vetefärgade hår.

Ó Solen är blond, marken brunett, gräset är som gröngölingar lekande bland träden.

Hästen han är klädd i slips och kostym idag, och NU!...ska jag avsluta denna sång

med att avslöja en hemlighet.

Att den han sjunger om så skönt idag,

avslöja avslöja kvittrar fåglar så kärt, vad bra

Ty ja denna gamla mö äro Jag!