Solen når fram genom träden i gläntan.
Ängarna vilar i fuktig förväntan.
Darrande trår de att konungar se,
äntligen röras av drömmarnas fe.

Sorgligt förgäves är dock deras lystnad.
Sången har bytts mot en ekande tystnad.
Feer och konungar syns inte mer.
Öde är landet där sagorna sker.

Mark som blev smekt utav älvornas fötter
vilar nu ensam och snor sina rötter
vilset kring stigar de trätt med sin dans,
dessa små nymfer som här en gång fanns.

Se den av myter så omspunna platsen,
bäcken, vars saga blev känd kring palatsen,
slott ännu stolta, men ekande tomma.
Säg, när ska vildrosor åter få blomma?

Var finns de magiska drycker som lenar?
Kitteln står lämnad på dammhöljda stenar.
Längesen var det som orddryck blev brygd
i denna drömmarnas avfolkningsbygd.