Du skall inte frukta även om du vandrar i döds skuggans dal för jesus skall vaka över dig och honom kan ingen skada ty han är starkare än fruktan, fruktan viker sig för honom och i dess plats tar tryggheten över och du skall gå in i ljuset. Om du aldrig har sett mörker hur skall du då veta vad som är ljust?

Mina vänner jag ska nu ge er en liknelse om en man. Som törstade efter rikedom och fick den och det blev hans fall. Varför? Jo för han införskaffa sig den genom impuls. Därför är det så viktigt att vi funderar och att vi jobbar för det vi värdesätter. Många jobbar och sliter för pengen. Det är inte fel men låt det inte grumla ditt sinne. Nå nu skall jag börja min berätelse.
Det var engång en man som varje dag när han gick till sitt arbete, så gick han förbi en stor herrgård, varje dag så såg han att en mängd tanter som samlades utanför och dem skänkte var sitt bröd till herrgårds innehavaren, han såg hur folk skänkte alla dessa bröd och dem gjorde det varje dag. Han viste att dessa bröd delades ut till fattig huset. Han skämdes lite över att han aldrig själv kunde lämna ett bröd till denna herrgård för han hade bara mjöl till att baka ett bröd per dag, och det behövde han själv. Men dessa tanter hade mjöl till att baka både två och tre bröd vissa skulle till och med kunna baka fyra bröd. Så ifall han endag skulla ta alla dessa bröd från herrgården så var han helt övertygad om att tanterna skulle lämna två bröd till herrgården nästa dag och dem fattiga skulle inte lida någon nöd. Så en dag så bestämde han sig för att han skulle smyga in i herrgården och ta alla bröden med sig hem, han gladde sig över att han ifortsättningen skulle ha bröd i överflöd och med sitt eget mjöl kunda han istället börja baka kakor. Någon dag efter han hade bestämt sig för att ta bröden så satte han sin plan i verket, han hade planerat detta dåd i detalj och inget oväntat inträffade och han kom hem med mer bröd än han någonsin tidigare hade kunnat föreställa sig. Han åt sig så mätt på bröden varje morgon att han helt glömde bort att baka kakor och det mjöl han hade blev stående han brydde sig inte ens om att skörda sin vete i trädgården och trädgården blev snabbt fylld med ogräs och veten vissnade. När han inte ens hade ätit upp hälften av sina bröd så märkte han hur bröden blev torrare och torrare detta brydde han sig inte om. Istället såg han till att äta mer av dem. Men när bröden började ta slut upptäckte han till sin förskräckelse att han inte längre kunde baka mera bröd för trädgården hade förvandlats till en djungel av ogräs. Han skulle ändå inte kunna tänka sig att bara äta ett bröd i fortsättningen för hans mage krävde nu minst två bröd för att mättas. Så han bestämde sig för att gå tillbaka till härgården och förskaffa sig påfyllning men nu så stod det hela tiden en tant som övervakade bröden. Mannen viste inte vad han skulle ta sig till han hade inget vete att krossa till mjöl och han behövde nu minst två bröd för att mätta sin mage. Han förbannade tanten som stod där och övervakade bröden. Han förbannade ännu mer sin mage som krävde så mycket av honom, och han förbannade sig själv över att han inte tog hand om sin trädgård utan lät den växa igen.

Detta är det som lätt händer fortsatte fader Mathias, mannen fick bröd men dem gav han bara bekymer han trode att han kunde förhärliga vardagen med kakor men en man kan inte äta sig mer än mätt och när han blev mättad förlorade han aptiten till kakorna. Han förlorade intresset till att sköta sin trädgård och den växte igen. Han behövde nu två bröd per dag för att bli mätt istället för ett som han klarade sig på innan. Nej denna mannen blev inte lyckligare utan tvärtom han fick mera bekymmer och han blev bitter och förbannade nu till och med sig själv. För att få ordning på sitt liv måste han nu börja om från början rensa upp trädgården och så om veten på nytt. Under tiden måste han nu själv ta emot allmosor från de tanterna han förbannade och stal ifrån.

Mark hade suttit som förstenad och lyssnat på Fader Mattias det kändes nästan som om han vädjade till mig tänkte han. Berättelsen om mannen hade gjort honom häpen. Den kändes så direkt riktad till han själv. Varför står fader Mattias och predikar om en stöld han kan ju knappast tro att människorna där inne relaterar till det. En äcklig känsla i magen infann sig. Men också en ännu större beslutsamhet att han skall ta pengarna att han skall göra det han planerat så länge. Mark reste sig upp och lämnade kyrkan.

Jag lovade mina kära läsare att återvända till Diana när tiden var inne. Klockan börjar nu närma sig tre och Diana har satt på sig sin grå jacka. Med krav breven och räkningar i en bärkasse går hon ut i den molntyngda verkligheten. Bilarna glider förbi henne medans hon vandrar mot buss hållplatsen. På hålplatsen står det mycket folk och väntar detta till Dianas fördel för hon har inga pengar att betala bussbiljetten med. Bussen stoppar och några personer går av i mittengången samtidigt öppnas fram dörren där dom nya ressenärerna går in. Diana tränger in sig i mitten av klungan bakom en lång skägg prydd man. Han stoppar upp hos chafören och leder bort hans uppmärksamhet ifrån tjuvåkaren som försiktigt lyckas smyga sig in. Dörrarna stängs och bussen kör vidare. Vid nästa hållplats står fyra stycken biljetkontrolanter och röker. Det är tur det att bussen är soppas full så att dom inte går på för att genomföra sin biljett razzia, det hade ytterligarre spätt på Dianas skulder till samhället. Mitt i stadens centrum går Diana av hon går förbi statyn av en svenskkonung på sin häst med svärdet draget. Under statyn sitter två livslevande vikingar en med rött långt hår och lika långt rött skägg, den andra med lite mindre blont skägg. Med vodka flaskan i högsta hugg intar dom sin dagliga dos av denna klara vätska. Hon går vidare längs kanalen som går igenom staden i det bruna vattnet flyter tomma ölburkar och plast påsar påväg ut i en stor brun sjö. Allt är grått idag himmlen är grå, gatorna och dess stenar är grå. Människornas ögon är gråa. Byggnaderna är gråa livet är grått denna gråa november dag. Vid socialkontorets grå portar går hon in. Hissen funkar inte. Så hon går i stället trevåningar upp för byggnadens grå trappor. Där öppnar hon dörren in till de olyckligas väntrum. Här sitter två kvinnor i sjalar och en tunn man vars käke rör sig fram och tillbaka i några sorts kramper. Diana går direkt fram till receptionen och frågar efter chefen som hon redan glömt namnet på. Receptionisten en grå hårig dam som ser ut att någon gång tidigare själv ha suttit här och väntat. Om man nu kan se sådan ut men hennes sätt att vara vittnade om att hon inte rikitig var som alla andra där hon vankade fram och tillbaka. Fast hon var väldigt god mot Diana och dirregerade henne vidare in till lilla socialbyrån. Diana fick gå genom en lång smal korridor för att komma till ett annat väntrum. De yngre olyckligas väntrum. Väggen här täcks av en tavla av en jätte staty liggande fängslad i ett glashus. Här var Diana ensam tills Katarina kom och plockade upp henne. Hej så det är du som är Diana-
-Ja mumlade hon till svar.
Följ med mig då.
Katarina en dam i fyrtioårsåldern ledde henne in till sitt kontor.
Diana satte sig på en grön plast stol och Katarina bakom sin dator.

personnummer?
Diana svarade och gav henne det.
Katarina klickade in det på datorn och vände skärmen bort ifrån Diana.
Jaha, du skulle vara här i morse, stämmer det?
Ja men jag försov mig.
Hm, Det står här att du har varit i kontakt med oss innan.
Ja.
Men du avvek, vad beror det på? Katarina tittade hela tiden bara på sin skärm.
Jag vet inte, jag klarade mig bra utan er då. Svarade Diana väldigt tyst.
Nu är det så att vi inte kan hjälpa hursomhelst när du inte följer upp det du ska.
Vad vill du att jag ska göra? Jag måste betala min hyra och jag måste äta.
Får jag se på dina räkningar.
Diana gav henne påsen och Katarina granskade kraven, hm det är en väldigt dyr hyra det här. Vi betalar inte ut så höga hyresbelopp.
Jag har ingen annan stans att bo.
Nu är det så att du kommer få avslag det är det som står här. Jag tänker inte ändra på det.
Men jag kommer ju att slängas ut på gatan då! Diana höjde rösten en aning och detta gillade in Katarina. Nä nu får du lugna ner dig och hur har det blivit så här om man får fråga, var är dina föräldrar?
Min mamma har åkt iväg till Spanien.
Bara så där… Är hon på semester?
Diana ljög nu och sa att hon endast skulle vara borta i två månader.
Jaha men detta var inte alls bra, du får infinna dig här igen efter helgen. Så ska vi se om vi kan flytta dig någonstans.
Men jag vill inte flytta.
Nu är det så att du inte är myndig än och vi behöver gå igenom detta grundligt. Klockan tolv på måndag är du välkommen tillbaka.
Jag behöver pengar nu.
Ja visst vänta lite, jag ska hämta matkuponger till dig.
Katarina reste sig och gick iväg. Hon kom tillbaka med kuponger värda 200 kronor.
Dessa kuponger fick inte växlas in till kontanter, men fungerade i dom flesta mat affärer.
Är detta allt? Är det allt ni gör, ger mig matkuponger när jag har räkningar och en hyra att betala?
Ja för tillfället kom tillbaka på måndag så ska vi prata mer.
Tack för ingenting Diana for upp ifrån sin stol; slängde igen dörren och lämnade den grå byggnaden.

När hon åter tagit sig ut hade hon tömts på känslor, raseriet hon förut känt lade sig hastigt. Hon vände sig om och tittade upp emot huset hon nyss kommit utifrån. Ja där inne tänkte hon, där inne beslutar dom vilka som ska ta över som nästa genrations uteliggare. Ja dom behövs dom med för att visa alla hur barmhärtigt system vi har. I staden finns dom för alla att åskåda. Här finns dom för att få människor att stoppa upp och tänka till lite i vardagsstressen. Här finns dom för att synliggöra den svenska välfärden. Med sänkt huvud och i djupa tankar traskade hon vidare hon stoppade handen i fickan och kände efter där fanns inget annat än lite grus och hennes nycklar, å så något sorts papper. Hon tog upp papperslapparna ur fickan. Åh det var inget annat än mat kupongerna. Hon granskade kupongerna en lite stund först hade hon tänkt slänga dem i kanalen. Men hon valde istället att med butter min lägga tillbaka dom i fickan. Vid ett par bänkar som var placerade lite avskilt i en park satte hon sig ner. Hon kom att tänka på en gammal vän hon haft. Hon kom att tänka på Bob det var Bob som hade introducerat henne en gång i tiden till alla möjliga sorters sköna substanser som man kan inta. För att där man sitter åka iväg på en resa utan att behöva röra på sig. Substanserna vilka får än att flyga utan att man lyfter ifrån marken. Hon reste sig upp hon ska gå och besöka Bob. Hon satte sig på en spårvagn på väg till sin kemist.

Vid Bobs port stoppade hon upp och började tveka. Autopiloten har tagit henne hit men nu gjorde sig hjärnan påmind. Hjärnan ville ha svar på om hon verkligen skulle ringa på eller om det inte är lika bra att vända om. Huvudet fick aldrig något svar händerna hade tagit tag i det hela och tryckt in knappen.

Öh... svarade en hes stämma i porttelefonen.
Det är Diana.
Öh, va vem? Diana å är det du?
Ja vem annars skrattade Diana.
Vänta lite
Med ett litet pip låstes portlåset upp. Hon öppnade glasporten och gick upp för trapporna där möttes hon av Bob bara i boxer shortsen och med sitt rufsiga blonda hår.
- Vilken överraskning att få lilla dig på besök öh ursäkta röran men jag har haft en fest här igår, a jag har haft en fest så det är lite rörigt. Du får ursäkta mig. Kom in kom in.

Diana klev in i hallen där låg tidningspapper utspridda över hela golvet, hon tog av sig sina skor på tidningsmattan och fick sig en liten glimt av köket där låg disken uppstaplad så den nästan rörde vid taket. I vardagsrummet hade Bob satt sig ner på sin obäddade säng. På ett glas bord i mitten av rummet stod det fullt av tomma ölburkar någon tom sprit flaska och en stor hemmagjord vatten pipa. Bob satt med skälvande händer och fifflade med lite marijuana.

- Vad får dig att titta förbi så här tidigt då? Frågade Bob
Diana sneglade på sin klocka, smålog och slog sig ner på soffan efter att ha skyfflat undan en massa bil magasin och herrtidningar.
- Ja jag skulle vilja fråga dig, har du något till mig. Något som får mig på fötter och som får mig att glömma att jag har det lite jobbigt just nu.
- Du har tur idag älskling jag har precis fått in en massa olika skit.

Bob tände på den misslyckade jointen tog ett par bloss och gav den till Diana. Så reste han sig upp och öppnade en låda som han plockade upp två påsar ur. Bättre än det här har inte ens Tony Montana dragit upp i näsan. Se på det baby, se det är nästan som en sten av små vita kristaller av renaste kocks. Detta behöver du inte mycket av, inte mycket alls. Den andra påsen innehöll ett vitt pulver. Han höll upp påsen framför näsan på henne och sa här har vi amfetamin och inte vilket amfetamin som helst nej detta är bra grejer. Du kommer att studsa runt i ett dygn bara av en liten lina. Ja det är fantastiskt det här utbrast han i extas. Brajjet är det värre med, jag har bara lite gräs och det bruna är rena ap skiten. Nej det är inget att ha det säger jag dig. Fast så länge kockset och tjacket är bra så får man acceptera lite skit röka.

Diana tittade på det han hade lagt fram, hon fick något sorts nervöst pirr i magen. Men nu är hon här och det var ju för detta hon kommit.
- Jag har inga pengar. Sa hon efter en liten hostattack spliffen skickade hon tillbaka
Bob tittade på henne allvarligt för en sekund och brast sedan ut i ett skratt vilket skickade ut ett stort rökmoln som täckte hans skrumpnande tänder.
- Det är lugnt, betala mig när du skaffat fram lite cash gumman. Nu ska jag bjuda dig på en tripp. Du får med dig lite också. Ja minsann Bob är på gott humör idag även om du varit borta så länge. Ring mig senare jag får in bra röka ikväll.
Diana log gräset hade lugnat hennes nerver. Bob bröt av lite kristaller ifrån kokain stenen och bredde ut en liten lina med hjälp av ett bankomat kort. Han böjde sig över den och drog upp det i näsan när han åter tittade upp var hans ansikte förvridet till ett gigantiskt flin som sträckte sig emellan det ena örat till det andra. Han gjorde i ordning en lina till gästen med. Hon tackade och sniffade upp pulvret som brände till i näsan på väg upp i hennes förut så dystra medvetande, det brände sönder alla tankar som en laser och lämnade kvar känslan av gudomlighet. Hennes tidigare så förnekade vingar hade nu växt ut. Väggarna och taket vaggade henne behagligt. Bob låg på rygg i sängen med ett leende mot taket. Diana låg tillbaka lutad mot soffan och log mot spotlighten vars ljus hade börjat dansa för henne.

Plötsligt bankade det på dörren, tre hårda dunsar och sedan tystnade det. Bob for upp i hast. Först satt han bara tyst och iakttog Diana med stora ögon. Diana hajade inte till förrän tre nya ännu hårdare knackningar skakade om ytterdörren.
Ska du inte öppna? Viskade hon slutklämmen hördes inte alls.
Jo… Vem kan det vara? Förvirrad gömde Bob sig under täcket.
Men vad håller du på med, har du blivit galen? Diana reste sig och drog undan täcket men Bob grävde då ner huvudet under kudden istället.
Hur är det fatt? Diana stod över honom där han låg som ett litet barn med huvudet under kudden.
Hallå är du där, det är jag Björn. Hördes en röst igenom brevlådan
Sch jag är inte hemma fräste Bob.
Diana staplade tillbaka ett par steg hon kunde inte förstå någonting.
Nu började det tjuta i lägenheten.
Öppna då! Ropade Björn.
Diana tog tag i kudden och slängde iväg den.
Har du blivit alldeles tokig eller?
Sch jag är inte hemma, jag är inte hemma fattar du inte det.
Så reste han sig tillslut och började skrika att han inte var hemma. Då hördes ett skratt utifrån öppna nu för fan.
Bob hällde ut lite av amfetaminet på bordet och doppade hela näsan i pulvret. Med vit näsa öppnade han dörren. Diana satt kvar och drog i sig det som låg kvar på bordet.
Men hallå skrek Björn.
Från Bob hördes inte ett knyst.
Sätt på dig kläderna för helvete, vi måste sticka nu fortsatte Björn dom väntar på oss.
Jaja vänta lite; in i rummet studsade Bob emellan väggarna.
Du Diana jag måste iväg nu, men ring mig sedan. Ja just det ja.
Björn hallå Björn har du nått på dig eller? Jag har en flicka här hon behöver lite.
Håll tyst skrik inte om det mumlade Björn utifrån farstun.
Skit samma ge henne nått G.
Diana satt kvar på sin plats utan att säga ett ord. Nu klev Björn in och först nu fick hon se honom han hade ljust hår ett fyrkantigt ansikte och utsående grå fisk ögon.
Han räckte Diana handen artigt. När Diana fick tillbaka sin hand låg det en liten påse i den.
Tack så mycket men nu får jag nog lämna herrarna i fred sade hon och började gap skratta. Björn stod och gapade och Bob vinkade tafatt adjö.
Hörs senare hej då Dana.
Diana lämnade lägenheten skrattande och inte ens en bil som höll på att köra över henne lyckades få henne att sluta skratta.


Stölden

Så kom kvällen, också kom natten. Ute så flöt det små tunna grå molnstripor framför fullmånen. Det var ganska så milt, Mark svettades under sin mörka huv tröja och pannan klibbade sig fast på den svarta mössan. Som han gjort så många gånger tidigare så ställde han sig och tände en cigarrett vid sin platå och skådade kyrktornet långt där borta. Vandringen dit var stillsam gatorna var helt tomma med bara ljuset ifrån gatlamporna som den ända påminnelsen om att detta ändå inte var en helt öde stad. Mark hoppade till av minsta ljud, nerverna höll redan på att spela honom ett spratt, fast tankarna uteblev. Vid tegel kyrkan stoppade han upp såg upp mot det mörka kyrktornet vars ända ljuskälla var fullmånens bleka kalla sken. Först nu så förstod han att här så skulle livet förändras, antingen bland lyx eller i ett grått litet rum. Han brydde sig inte det minsta om vilket, stölden var målet isig, stölden var hans ända drömmar. Längre än så såg han inte och det var också ointressant. Han fylldes nästan av ädelmod som om han var på väg att göra något stort, revolten mot livet, revolten mot all likgiltighet som plågat honom i sin mörka lya. Försiktigt gick han upp för trappan mot köksdörren, med sekunders mellanrum emellan varje steg han tog. Minsta ljud lät som ett dån, minsta susning i träden som röster, när nyckeln långsamt stacks in och låset gav ifrån sig ett klickande stannade han upp som förstenad. Att öppna dörren och höra dess klirrande var som att höra en cyckels ooljade kedjor i alla fall i hans öron. Där inne i gångens mörker var det knäpp tyst, inte ett ljud hördes, bara total stillhet, varje steg som han tog ekade, varje andetag bullrade, men han rörde sig framåt ut i cirkelgången som han aldrig tidigare sett så mörk. På de uppradade borden stod tomma stolar, pengarna måste ligga i kassaskåpet, så han gick vidare. Samtidigt som han öppnade dörren intill kontoret så tyckte han sig höra en dörr öppnas där upp bland prästerna, han fick panik stängde dörren efter sig och låste den. Ställde sin bag på golvet öppnade skriv bordslådan och fumlade i mörkret efter nyckeln. Han kunde inte hitta den direkt, och hjärtat pumpade snabbare och snabbare, svetten rann under hans handskar men tillslut så fann han en liten nyckel han tog den och gick fram till kassaskåpet det stod öppet, i det låg staplar med frys påsar innehållande tusenlappar, andra fyllda med femhundralappar, hundralappar, femtiolappar och längst ner låg påsar proppfyllda med mynt. Han slängde påse efter påse i sin bag, det tog aldrig slut, plötsligt så hörde han en duns. Han tappade en påse vars mynt myllrade ut över golvet. Nu slängde han i det sista i bagen rusade emot en dörr som ledde ner till källaren, därifrån kunde han ta sig ut. Det var becksvart och bagen skramla, han klarade inte hitta ljusbrytaren så han fick gå ner i ett mörker som dolde hans egna händer lika totalt som varje trappsteg. Han lyckades ta sig ner och där lyste glasdörren upp lite av vägen med ljus utifrån, men dörren var låst! I panik fann han en stor betongsten som han slängde rätt igenom rutan och det small, small något ordentligt tillräckligt för att prästerna skulle vakna av Gudsröst. Han kravla sig ut skar upp sina händer och sina byxor fast han var ute, ensam med månen och han sprang över gatan, intill en öppen yta av fotbollsplaner. Var skulle han ta vägen nu?

Flykten

I mörkret så är staden mycket tystare och stillsammare men när man står mitt ute på en tom öde fotbollsplan med en proppfylld bag utav stulna pengar. Så tycker man en bilmotor för förmycket oväsen. När man dessutom är osäker på ifall bilen har två blå saftblandare på taket eller inte. Kan reaktion lätt bli att man trivs på de mörka planerna. Vid närmare eftertanke så kommer ändå insikten av att man bara är 200 meter ifrån platsen man måste bort från. Då blir man väldigt rädd och vill nästan gå tillbaka, bikta sig och hoppas på att allt blir förlåtet och glömt. Mobilen tjöt i fickan, Mark tog upp den och såg till sin förvåning att det var Diana som ville prata med honom, han svarade viskande. I andra änden malde Dianas röst på hon förstod dock ganska fort att allt inte var som vanligt. Mark lät förvirrad och skräckslagen på samma gång. Han svarade bara mumlande darrande i rösten och frånvarande..

-Jag kommer nu, jag kommer men jag måste uppåt. Uppåt mot stan där frågar alltid folk efter ifall man vill ta en svarttaxi. Är det mycket snutar där?
-Va?
-I stan! Helvete jag går uppåt nu kommer snart
Klick.

Mark gick uppåt emot kortsidorna han behövde bara ta sig 50 meter uppför en gata så var han i centrum vid den här tiden på dygnet var det alltid svarttaxi chaufförer som erbjöd sig sina tjänster vid den nattöppna Seven eleven. Gatan var tom han tryckte sig nästan emot husen som följde gatan upp som om dessa skulle maskera honom. Halvvägs till sitt mål såg han två billyktor och dom var på väg rätt emot honom. Bakom sig vid de andra kortsidorna åkte en karavan av polisbilar rakt emot kyrkan. 30 meter, 20 meter nu sprang han uppför gatan bilen for förbi. Vid vägens slut där den förvandlades till en korsning hörde han en ljusstämma fråga taxi? Ja nu fort! Svarade Mark andfådd
- Kom kom då.


Slutet

Framför sig så såg han ett gigantiskt vattenfall, ljuset reflekterades i vattnet som rasade ner i en ström av de, vackraste färger, lila gick ihop med grönt som gick ihop med blått och gyllene gult alla världens färger blandades ihop i kombinasjoner som fick regnbågen att värka fattig och tråkig. Färg späckrat fick Mark att häpna och med öppen mun beundrade han det han nu fick se. Han beundrade hur det klara vattnet i alla dess färger föll ner i sjön och brusade upp till ett vitt skum. Sjön som tog emot detta vatten var mörkt lila färgad och ångor från vattnet bildade en dimma som täckte vattnet, trots det kunde han se konturer av människor stå på andra sidan sjön bredvid den raka guld pelare som vattnet föll från, han såg inte dessa konturer tydligt men han kunde se att dom var många hur många var omöjligt att säga alla bar vita kåpor. Mark vände sig tillslut om och upptäckte att han stod på en stor grön äng, gräset nästan lyste platsen var mörk och ljus samtidigt landskapet lyste idagsljus men himmelen var svart och stjärnfylld. Trädens stammar var gyllene men hade ändå en brun bark. Trädens kronor blommade i skinande vitt. Under träden låg lamm med huvudet vilandes på vargar. Mark ville springa och jubla dansa med lammen, bada och dricka ur bäckarna som glänste som silver. Men till sin fasa upptäckte han att han inte kunde röra sig ur fläcken. Med en kraft ansträngning vända han sig bort från det öppna landskapet, och såg nu igen ut över det vackraste vattenfall han någonsin har skådat, faktsikt det vackraste av allt han någonsin skådat. Nu såg han något som han hade missat i sin första granskning av detta paradis, han upptäckte att någon satt på guld pelaren. Vattenfallet var i självaverket en tron och på tronen satt en man omsluten av en bländande vit kåpa och ett leende på läpparna.

Mark vaknade, han gjorde allt för att somna om och komma tillbaka till sin dröm, men drömmen var borta trots alla ansträngningar. Men hande kände att någonting hadde hänt, han viste inte vad men plötsligt så tittade han på sin bag som var sprängdfylld med pengar med avsmak. Han ruskade om Diana som låg bredvid honom hon vaknade med ett trött
vad är det?
Vi måste ta oss härifrån
Va?
Vi drar till prag
Men...
Vi drar nu.


Våra två hjältar som vi nu följt under en tid, var ganska så avaktande emot varandra först. Diana hade tagit emot en mycket stressad Mark. När han slängt upp bagen på hennes köksbord och hon fick se alla pengarna hade hon snabbt stängt den igen. Varför, varför var hennes första ord och fråga. Ja varför? Mark hade sprungit ut till vardagsrummet och fyllt ett glas till svar. Diana satte på radion, världen hade inte stoppat upp, de sedvanliga programmen rullade oavbrutet på med sin meningslösa rytm. Mark hade väntat sig ett närmast undantagstillstånd i staden men inget förutom penga bagen påminde om vad som nyss hänt. Han föll ner på stolen utmattad. Diana stog bakom honom med armarna slappt hängande hon hade tänkt lägga sina armar om hans axlar fast hon vågade det inte. Så hon bara stog där och Mark bara satt där och pengarna, ja dom bara låg där.

Du..
Mm vadå? Frågade Diana och böjde sig över honom och kysste hans hals.
Ta dom, jag vill inte ha dom. Mark harklade sig och tog sina händer för ansiktet och brast ut i gråt.
Diana såg på honom med sina mörka ögon och han tittade upp emot dom.
Varför frågade han henne.
- Vadå varför?
- Varför vill du ha mig?
- För att jag älskar svarade hon och en tår rann ner för hennes kind.
- Du är så underbar min ängel.
Detta var det sista som sades sen gick dom in under tystnad till sovrummet. Mark somnade direkt men Diana låg stilla och vakade över honom.

Mark tog flera buntar av tusenlappar och gav Diana minst lika många, också lämnade de lägenheten tillsammans. Det var fortfarande mörkt ute och gatorna låg lika öde och stilla som natten innan. Vid centralstationen köpte de varsin biljett utav landet. De hade sin egna hytt, och medans tåget drog förbi det ljusnande landskapen började våra två vänner att prata med varandra. Mark visste inte att att Diana inte hade sovit på de senaste dygnet, och Diana började att må dåligt när gifterna lämnade hennes kropp igenom hennes hud.

Varför gjorde du det frågade hon honom igen.
- För att få något, för att få ett liv svarade han, för att bli något, få en mening. Jag trodde hela mitt liv skulle förändras på direkten. Fast märker ingen skillnad, inte på något men nu har vi pengar vi behöver inte världen längre sade han och log.
- Tror du att pengarna kommer att ge dig mening?
- Ja, jag hadde in ingenting att erbjuda någon, ingen framtid ingenting. Nu har jag något att erbjuda.
- Varför har du inte pratat med mig om det här innan? Du har ju alltid haft nått att erbjuda sade hon och tog tag i hans hand.
- Det är skitsnack jag inte haft någonting alls, ingenting jag bara vandrar omkring helt meningslöst. Bara väntat, väntat på det här. Mitt liv har gått ut på den hör drömmen och vet du?
- Nej vadå?
- Det känns bara tomt förjävla tomt, vad fan ska jag ha pengarna till, vad fan ska jag ha någonting till, så jävla meningslöst mitt liv är så jävla trist. Jag kan inte vara nöjd, jag kan inte må bra. Vi är inte mer värda en djur, ska jag leva för att äta och för att vakna nästa dag, kanske få ungar och fortsätta livets resa i tristess. Allt har ändå ett slut, ingenting av det vi gör har någon mening så varför ska vi leva?
- Du har aldrig berättat för mig att du känner så här innan, Vi är visst mer värda en djur föresten behöver inte allt ha ett slut. Är inte kärlek meningsfullt är inte mina kyssar meningsfulla, är inte din sorg och din glädje meningsfull, dina tankar och ditt liv? Allt du behöver göra för att ge det mening är att uppskatta det.
- Nej jag lever i en dröm i en fantasi. Du är en del av den jag känner inte ens dig, jag har skapat dig, jag älskar illusionen av dig och det är det som jag älskar. Nu när den är uppfylld nu när jag inte behöver hävda mig. Så är den drömmen med död. Jag har vaknat och jag har vaknat till en tom värld, jag är lessen allt jag har lärt mig av det här är att jag inte kan älska för jag kan inte känna andra bara mina egna föreställningar jag är lessen.

Diana tittade på honom, tåget stoppade på en station och Mark reste sig upp sade hejdå och klev av ut i en dimmig morgon ensam. Diana skrek efter honom att han kunde dra åt helvete och att hon aldrid vill se honom igen och deras vägar skildes.

Ute på perrongen skymtade Mark snabbt de tårar som föll ner ifrån hans älskades ögon bakom fönstret. Vad håller jag på med tänkte han, nu börjar mina nerver verkligen sätta mig ur balans. Det ända rätta jag kan ta mig för nu är att hoppa framför nästa tåg. Han slog sig ner på en bänk och darrade av de kalla vindarna som då och då ruskade tag i honom. I sin ficka kände han han sedelbunten, han hade trots allt tagit pengarna. Skulle inte livet bli en fest nu? Allt är som innan och varför jo bara därför att han vägrade att ge sig själv ro och att han va tvungen att se allt igenom ett likgiltigt dis. Bakom honom så stod en mamma med sin lilla dotter. När hon såg emot honom så log hon, ett sådant underbart leendeen sådan värme en sådan glädje som hon utstrålade. Hon glödde av en kärlek till livet bara ett barn kan, en sådan bara en liten flicka kan. Hur kommer hennes ansikte att se ut om tio år? Vad hade då hänt med hennes glöd, har världen slukat den vid det laget? Är det inte de finaste och naivaste människorna som går under av sorg när dom förstår att jordens ända moral är ute efter att ta hennes naiva livsglädje ifrån henne för en sekunds njutning. Den kalla människan som längtar så efter att få smaka på oskyldighetens sötma. Låta den värma dess kalla kropp. Men hon hon kommer inte att få något tillbaka och hon kommer själv att kylas av och bli tom.

Han spettsade sina öron för att få höra hennes ljuva stämma. Vad fick han då inte höra av denna lilla ängel, det slog honom att hon om någon var värdig att springa på den äng han sett i sin dröm. Fast hur länge, vad kunde bevara hennes värdighet- Bara en sak, hennes kärlek. Gud vad är inte han om inte kärleken? Meningen och glädjen slog det honom som om hennes ögon pratade med hans hjärta. Kärleken tänkte han den kan bara överleva i en oskyldig flicka och vad är inte det om inte livet självt? Jag har gått omkring i timmar och dagar av egoism av tanken på att allt är skadat och sjukt. Det har fått allt jag kommit i kontakt med att vissna det är sådana som mig som tillslut släcker hennes glöd.

Jag är inte värdig en ängel men jag behöver en, jag behöver bli älskad och jag kommer dö tillsammans med att hon förlorar sin vingar och blir som den obotliga egoist jag är. Livets mening är inte att leva för mig själv eller mina ideer, det är att hålla det gudomliga kvar i min omgivning. Efersom jag är kall kan jag inte leva utan värme utifrån. Den ända plats jag kan trivas i är i min älskades kärlek. Efersom jag insett att jag inte kan älska, så måste jag offra mig själv, vägra att tänka på mig själv och tillbe det som är fint. Då ska jag inte lida cad som än händer för jag har ingenting i mig värdigt att lida för. Men hon, hon får inte kylas av hon har allt i sig, hon har paradiset i sig. Det paradis jag inte kunnat röra mig i, men som ler emot mig. Hän är lammet och jag är vargen hon är meningen och jag är döden. Min uppgift är att vara en spegelbild av henne. En spegelbild av hennes paradis igenom mig ska hon få uppleva allt det vackra allt det sköna allt det sköna som hon har i sig men inte kan se, hon klarar sig inte utan sitt paradis och jag blir grå utan något att avspegla. Det är svaret på evigheten, himlen är evig i vattnet. Mark reste sig upp ifrån bänken som han satt på. Plocka upp några tuden och gav dem till den lilla flickan, flickan tog emot dom och såg på sedlarna en liten stund och tackade. Mammans ögon vitnade och hon höll på att falla när hon fick se vad som utspelade sig. Jag tackar dig för du har räddat mit liv sade Mark bugade sig djupt och gick. Mamman som inte fick fram ett ljud följde Mark med blicken tills hans rygg försvann in i dimman.

Gan gick i djupa funderingar och det egentliga budskapet strömmade igenom honom och värmde hans kropp. Han var ett med helheten och va så lycklig över att förstå hur obetydligt hans arma förstånd var, och hur obetydligt and obetydlighet är, ingenting av det som behövs för att glädjas åt fanns i honom själv. Ingenting alls bara vanföreställningar och illusioner. Den heliga glädjen finns i uppoffringen av sitt ego. I insikten av sin egen oförmåga. Han har inget som helst ansvar utan är bara en avbild, en avbild av gud. Själva glädjen, ett barn som gått vilse men äntligen hittat tillbaka till sin skapare. Tillsammans med kärleken krävs ingenting, det är dens uppgift att mata honom och den gör det. Ja tro mig ingen har det så bra som den människa som förstått att glädjen inte finns i än själv utan i den han speglar. Älska din nästa så speglar du ändast lycka och det är vad du blir.

Mark rusade tillbaka till perrongen tog nästa tåg tillbaka till staden. Vände in i en guldaffär och köpte en diamant ring. Tog en taxi till sin ängels lägenhet och satte sig utanför och väntade. När himlen började mörkna kom Diana gåendes. När hon såg Mark så stoppade hon upp, Mark gick långsamt emot henne han kunde se hur hon sänkt sitt huvud och han räknade med att hon grät fast när han kommit när henne så höjde hon sitt ansikte och hennes ögon hade en hatisk glöd i sig, hennes hår fladdrade i vinden. Mark föll ner på knä frömför henne mitt på den grå och smutsiga asfalten mitt i stoftet som virvlade omkring honom. Han kysste hennes skor och bad om förlåtelse. Hon stod majestätiskt upprest, greooade tag i hans hår med sin högra hand och drog det bakåt så att hans ansikte lyftes mot henne. De såg länge in i varandras ögon, nu var det Diana som slogs inom sig på samma sätt som Mark gjort så många gånger tidigare inte emot sig själv utan emot sitt eget ego. Var denna mannen som låg framför hennes fötter värdig henne eller bara en tragisk och svag figur?

Vad gör du här frågade hon? Tror du att du kan behandla mig hur som helst vad får dig att tro att du är så speciell allt jag ser är en liten man som måste höja sig själv till skyarna för att förtränga sin egen värdelöshet. Jag borde låta dig ligga här ensam så som du låter mig göra hela tiden
- jag kan inte leva utan dig... snälla förlåt mig
- Det handlar inte om jag förlåter dig eller inte, det handlar om ifall jag hatar dig eller inte.
- Jag vill ha dig som min hustru sa Mark och tog fram diamant ringen ur sin ficka.

I mörkret kunde inte Diana urskilja vad han plockat upp ur sin ficka. Hon började att skratta.
Du är sjuk i huvudet svarade hon. Jag vill inte ha en egoistisk psykopat, res dig upp och gå
- Men snälla, jag insett nu, jag har insett allt. Allt jag gjort har jag gjort för dig, jag stal för dig men jag har böjt mig för korset och insett att jag haft rätt på ett sätt mitt liv har varit meningslöst, för alla mina känslor har varit konstlade jag har författat dom som en författare skriver en bok. Allt jag har tänkt och känt har varit uppdiktat jag har lekt gud. Därför har jag inte kunnat finna någon mening. Meningen ligger i dig min ängel, i allt det vackra som inte är skapat av mig utan av dig som är min skönhet. Det är inte i rädsla för straffet jag vill leva, det är i vissheten om att speglar jag lycka så handlar jag i kärlek och jag i kärlek... jag kommer älska varenda minut.
- Vad pratar du om res dig upp så går vi in.
- Vad har du i handen frågade hon
- Du skall få se.

Såfort dom kommit innanför Dianas dörr så föll Mark ner på knå igen. Vill du ha mig förevigt frågade han och kysste hennes hand och trädde på ringen på hennes finger. Hon tog emot den och vände sitt huvud så att Mark inte kunde se hennes minspel. Så gick hon in i vardagsrummet. Mark satt kvar på golvet i hallen. Älskar du mig påriktigt hörde han Diana fråga, han reste sig och gick in till henne där hon satt i soffan. Du är så söt sa han du är allt det jag behöver jag inser det nu. Jag behöver inte allt det andra. Bara dig, din underbara kärlek och värme. Din välsignelse och din röst i mitt hjärta som för mig vidare på livets guldkantade vägar. Han satte sig brevid henne och lade ner henne över sina knän henne svarta hår och hennes panna och lilla näsa och ögon. Allt det älskade honom och nu förstod han vilken underbar gåva han fått. Och den hade ingenting att göra med hans värdsliga ägodelar, hon älskade honom av en anledning ingen utan hennes hjärta kunde förstå. Mark hade begått det felet att han trodde han kunna utyda det, och i sin egen tolkning som han tagit för verklighet vägrat förstå att den var äkta. Nu när när han förstått den så fylldes också han av en egen gränslös kärlek till sin tjej, och ville inget annat än att leva för henne som lagt sig själv i hans händer.

Jag älskar dig påriktigt, åh käre gud vad jag ska be för dig världen underbaraste ängel, nej vi behöver inte världen längre inte heller dess pengar bara sanningen som ger mig mening åh vad jag älskar dig Diana.