\"Vi har satsat mycket på dig och exprimentet med musikterapi\" Sa anstaltschefen myndigt, \"Men jag har fått indikationer på att allt inte står riktigt rätt till. Det är några frågor jag behöver få svar på\".
Jag hade blivit uppkallad för ett personligt samtal och anade vad det rörde sig om. Chefen mönstrade mig med fast blick, ej olik blicken hos det befäl som ombesörjt den symboliska vägran att ta vapen som formellt gjort mig till värnpliktsvägrare för mindre än ett år sedan.
\"Det gäller den musik du köper in för landstingets medel och använder dig av i verksamheten.\"
\"Jag vet redan vad saken gäller\" svarade jag, och kunde lätt dra mig till minnes vad som utspelat sig en höstförmiddag strax dessfölrinnan.

Det var förmiddag på musikterapin i det stora vårdhemmet för omsorgstagare. Vi befann oss i den källarlokal som upplåtits för experimenterksamheten med musikterapi som drevs av projektpengar och skulle pågå under ett år för att sen utvärderas. Det var dagens första grupp. Solbritt som hela tiden kallade mig pappa fast jag säkert var femton år yngre än hon., Börje som vanligt utförande ritualen kring att lägga sockerbitar i kaffekoppen, Anna-Lotta med sin eviga fråga om när bussen ska komma och Tompa, den ende i gänget som vanligen deltog aktivt i verksamheten. Vi skulle lyssna på den nya plattan med \"Arbete och Fritid\" som jag köpt till verksamheten. Inspirerad av en konsert jag besökt veckan innan tänkte jag att denna orkesters suggestiva monotona musik med inslag av svensk folkton skulle kunna passa just till denna grupp. Ute var det tidig höst.

\"Det viktiga är inte alltid att vara aktiv, jag har inga krav på prestationer från omsorgstagarnas sida. Syftet är att de ska få ha en skön och kanske också stimulerande stund på musiken\", argumenterade jag för de deltagare som förhöll sig passiva och till synes likgiltiga inför verksamheten. Deltagarna i grupperna var nogsamt utvalda för att kunna tänkas fungera tillsammans.

\"Vårdtagarna är liksom mera receptiva när de kommer från musiken\" var den feedback jag någon gång kunde få från vårdpersonalen som tillfälligt dök upp i sina blå landstingskläder för att hämta eller lämna deltagarna hos mig. Själv märkte jag mycket lite av denna receptivitet under de stunder jag tog emot de olika grupperna.. Ofta hade jag allvarliga tvivel på att min verksamhet var till någon verklig nytta. Personalen på den skyddade verkstaden såg ner på terapins personal och menade att denna verksamhet inte ledde till något resultat. Själva kunde de minsann visa att deras \"anställda\" gjorde nytta genom att packa skruvar och muttrar i påsar till en billig penning för de företag som lejde deras tjänster. Arbetsterapins funktion, av vilken musikterapin var en del, var mera diffust formulerad och därför också mera ifrågasatt.

Ingen inom Stockholms läns omsorgsvård visste riktigt vid denna tidpunkt, 1975 på hösten, vad musikterapi egentligen handlade om. Någon hade hört att det fanns en utbildning i Köpenhamn, men vi sökte förgäves efter litteratur på svenska i ämnet. Vid ett studiebesök till den antroposofiska anläggningen i Järna där man också bedrev något som kallades musikterapi blev mitt sätt att jobba mer eller mindre utdömt av den i Tyskland, inom Rudolf Steiner rörelsen, utbildade Musikterapeuten. Vi blev nästan osams när han kallade de rytminstrument jag köpt in och använde i grupperna för skadliga. Detta var ju just med dessa instrument jag kände att det fungerade allra bäst i mina grupper.

Jag var denna morgon mycket förväntansfull inför att få spela den nya LP-skivan för mina deltagare på \"musiken\". Skivan jag hade inköpt på landstingsrekvisition innehöll musik som var skriven för en speciell utställning och hette \"Se upp för livet\". Texterna på låtarna behandlade situationer och tillstånd som kändes berörande på ett vardagligt och enkelt sätt. Låtarna hade titlar som \"Jag bär min smärta med heder\" och \"jag vet inte så noga\". Detta intresserade i och för sig mig men var inte viktigt i detta sammanhang. Min teori var att deltagarna på musikterapin skulle beröras av den monotont suggestiva musiken som Arbete och Fritid spelade. När jag provlyssnat på plattan i affären hade jag naturligtvis inte hört alla spår. En bit in på plattan fanns en låt med titeln \"Dansa runt i ring\" som jag inte hört.
Det var med anledning av just denna låt jag hade blivit uppkallad till anstaltschefen.

Som jag redan sagt så bestod morgonens grupp av fyra deltagare, tre vanligtvis utan synbart intresse för verksamheten och en som deltog aktivt. Detta mönster följdes också under uppspelning av de första låtarna. När femte spåret, \"Dansa runt i ring\" spelades upp förändrades scenariot. Melodin till låten är den traditionella julsången med samma titel, men texten är omgjord och lyder som följer:

\"Dansa runt i ring
tänk på ingentnig
spring spring spring
dansa runt i ring
du begriper ingenting, ting ting
härma dom omkring
tänk på ingenting
och låtsas som ingenting
du blir bara ding.

Den kända melodin och det uppsluppna framförandet tände julstämningens förväntansfulla skimmer i alla gruppdeltagares ögon. På Solbritts initiativ tog vi alla varandra i hand och dansade runt trumsetet som om det hade varit julens pyntade gran med stjärna i toppen, kulor, glitter och tomtar på var gren. Aldrig någonsin hade jag på detta sublima sätt lyckats få deltagarna i denna grupp att med en sådan fröjd delta i verksamheten. Detta var ett remarkabelt framsteg, ett genombrott. Vi glömde tiden och flyttade tillbaka pickupen i spåret gång på gång för att suga på karamellen så länge vi någonsin kunde.

En allvarsam harkling från entredörren bröt stämningen. Där stod Sigge, arbetsledaren på skyddade verkstaden bistert betraktande våra övningar. Tiden för första gruppens musikterapi var sedan kanske tio minuter ute och han var där för att hämta Tompa som annars jobbade på verkstaden men fick ledigt för att gå på musiken.

\"Dags att bryta upp tror jag \" Sa Sigge och hans ton antydde att han inte bara menade att tiden var ute. Han stegade bestämt in i lokalen, tog Tompa i handen och drog honom mot dörren. Jag lyfte pickupen och stämningen bröts. Börje återvände till kaffekoppen, Anna-Lotta frågade om bussen skulle komma snart och Solbritt sökte åter sin ställföreträdande pappa för en kram. Detta var det scenario som utspelade sig den aktuella dagen.

\"Vi har fått en anmälan från Sigge på verkstan om att du gör vårdtagarna till åtlöje\". Sa anstaltsföreståndaren. \"Vi ser mycket allvarligt på det som har hänt och överväger att helt lägga ner verksamheten. Jag har omsorgschefen, och ytterst våra landstingspolitiker att svara för verksamhetens kvalitet inför. Skulle det komma till kännedom att vi inom ett experimentprojekt lustiggjorde oss på omsorgstagarnas bekostnad skulle det se mycket illa ut. Sigge anser att det han sett är mycket upprörande och hotar med att gå till pressen om inga åtgärder vidtas\". Sa anstaltschefen. \"Nå, vad har du att säga om saken?\"

Den enda vittnesgilla person som visste vad som faktiskt hade skett och kunde värdera betydelsen av det skedda var faktiskt jag och jag var likaledes den misstänkte. Sigge hade kommit in mitt i och aldrig greppat hela situationen. För att kunna förstå vad som hände hade han dessutom varit tvungen att delta vid tidigare tillfällen då denna grupp haft musikterapi. Huruvida deltagarna i min grupp hade kommit tillbaka till vårdavdelningarna på bättre humör eller mera receptiva än vanligt just den förmiddagen fanns ingen som ville eller kunde vittna om. Vårdtagarna själva var det ingen som frågade, de ansågs ändå inte tillräkneliga och hade för övrigt inte heller förmågan att på ett trovärdigt sätt uttrycka någonting i saken.

Själv ansåg jag att det som hänt var sensationellt, ett genombrott som bekräftade att jag var på rätt spår med verksamheten. Det var inte bara den effekt som låten och situationen haft på omsorgstagarna som var viktig. Det var också min insikt om deras sätt att se sin situation. Julens sånger som tryckknapp för positiv förväntan. Fortsättningsvis skulle jag välja de riktiga julsångerna för att röra vid deras själar och väcka dem ur den dvala som de kapslat in sig i för att klara livet på anstalten.

Faktum ar att händelsen väckt en än större tanke hos mig. Det gällde inte bara julens värde som symbol för god mat, lekar och gåvor. Det gällde nycklar i allmänhet till de låsningar i dessa människors själar som hindrade dem från att nyttja sin fulla kapacitet. Varför frågade Solbritt efter pappa? Varför höll Börje på med sina kafferitualer? Varför frågade Anna Lotta när bussen skulle komma?
-Bussen, en symbol för frihet, längtan bort från anstaltens vardagsrutiner.
-Kaffet, en liten stund av frihet och stimulans som bröt det slentrianmässiga i en omsorgstagares inrutade liv.
-Pappa, en älskad person som man mot sin vilja skilts ifrån i unga år därför att samhället ansett att man var ett fall för omsorgsvård.

Naturligtvis kunde jag inte hänvisa till några vetenskapliga belägg för min teori eftersom detta knappast var ett angeläget ämne för forskning.

\"Det var ett olycksfall i arbetet, jag skulle naturligtvis lyssnat igenom hela plattan innan jag använde den i verksamheten\". Svarade jag på anstaltschefens fråga.

Skadan var hur som helst redan skedd. Misstänksamheten gentemot mig och min verksamhet var redan vida spridd bland personalen både på verkstaden och vårdavdelningarna. Det enda jag möjligen kunde förhindra genom att spela ångerfull och ödmjuk var att detta skulle bli en affär för pressen.

Chefen för anstalten lät trots det inträffade verksamheten pågå under den tid experimentet var avsett att fortgå, men det blev naturligtvis ingen fortsättning vilket jag hoppats på. Livet på anstalten återgick till det vanliga, mitt uppdrag var slutfört och jag lämnade arbetet inom omsorgsvården för att studera.