Redan medlem?
Logga in
|
Resan fortsätter....
Livets Resa - på några dagar [kap. 2]
Lustens avslöjande ”Livslusten – tunn som en spindeltråd men lika stark” Okänd Fortunagatan, va? Så de har tur? Det skulle nog Viola kanske behöva. Bilen stod tvärsöver gatan, mittemot lägenheten, med musiken lätt dunkade hördes även utifrån bilen. Där inne i bilen hördes musiken ganska högt och Violas ihärdiga tuggande på tuggummit hördes också. Hon var oerhört nervös och hjärtat dunkade snabbt i hela kroppen i otakt med musiken. Hon stirrade på porten med mobilen snubblande famlande i ena handen. Men till sist föll den ned på bilgolvet. Inte förrän då slutade hon att tugga och nervöst röra på handen. Hon tog upp mobilen efter ett litet tag då hon tagit några djupa andetag. Hon öppnade mobilen och letade efter Mattias nummer vilket hon fann efter ett par sekunder. Hon vippade nervöst på ena foten innan hon klickade på knappen med grön lyften lur på och satte mobilen mot örat medan hon harklade sig lätt. ”Mattias” Nu, nu finns ingen återvändo ”Ja, det är Viola.” ”Åh, Viola?” Det hördes på hans röst att han inte hade förväntat sig det här. ”Ja, jag är i Jönköping nu. Faktiskt utanför er port.” Då hörde hon att han blev nervös och gick lite snubblande. ”Öh, jag hade inte trott …” ”Att jag skulle ringa?” ”Öh, ja. Hrm, Henry är på jobbet just nu..” ”Men du kan väl bjuda in mig ändå?” ”Öh, jo. Jag kommer väl ned då.” Det hördes steg nedför en stentrappa och i nästa stund stängdes mobilen av. Mattias verkade mycket mera nervös än Viola och det lugnade henne. Hon klev ur bilen och gick över vägen till porten som öppnades i samma stund av en kille i 28 årsåldern med blont hår och gråblåa ögon. Han såg oerhört nervös ut i sitt slanka ansikte så Viola sa ”Ta det lugnt Mattias. Du behöver inte vara nervös.” ”Nä, jag är inte nervös”, sa Mattias med en grov röst som verkade raspa lite och som inte stämde tillsammans med utseendet som gav ett yngligt, slankt och ganska rastlöst intryck. Men Viola var van efter samtalen med honom och log lugnande. Mattias verkade faktiskt lite lugnad och höll upp dörren för Viola innan han gick mot trappan igen. Viola följde efter honom. ”Såå, Henry fyller år idag?” Mattias nickade lite nervöst och flackade lite med blicken runt i det vita vardagsrummet de satt i. Det vita vardagsrummet hade en skön stämning och balans med vita möbler och vissa möbler som var svarta. De satt i den svarta mjuka lädersoffan som inbjudande lockade förbipasserande att sätta sig ned med de vita kuddarna och det vita fårfället. ”Hur mycket?” ”Han fyller 27.” Mattias var inte speciellt hjälpsam med att föra samtalet vidare så Viola tystnade medan hon såg sig omkring med läsken i sin ena hand. Hon såg till slut några svart vita foton på väggen till höger om henne med fönstret så hon gick dit och tittade på dem. De var tagna på Mattias för det mesta på olika platser och som konstfoton, men på några fanns det familjer eller kompisar som verkade ha väldigt kul på olika slags fester men de var ändå fotade med en sorts konstkänsla. Viola sökte efter en viss person med blicken innan hon till slut fick syn på ett foto ungefär i utkanten. Det var på en kille med ett ofrivilligt bländande leende som var som en blyg knopp som just slagit ut för att ta sig en skygg och snabb titt på världen, en ojämförbar skatt. Killen var i ungefär samma ålder som Mattias, det var en närbild på ungefär lite mer än hans halva ansikte med en vit vägg av liggande trä i bak-grunden. Det var ett fint foto, tyckte Viola och hon tittade närmare på det som syntes av killen. Han hade karaktäriska ögon som verkade ha färgen grönt eller blått och ett ganska robust kraftfullt ansikte med mörkt närmast svart hår. Ansiktet verkade passa mycket mera till Mattias röst men hade en sorts stämning runt omkring som gav känslan om att allt var inte som det verkade vara. Viola tog nu ned fotot och kunde inte förstå hur hon hade kunnat missa fotot som ingav en så stark känsla och samtidigt höll sig gömd. Mattias verkade vara en tankeläsare för han sa bortifrån soffan ”Visst är han fantastisk?” Men det sa han nog snarare om killens själ. ”Är det här Henry?” frågade Viola och Mattias nickade med ett lätt skimmer i ansiktet. Viola betraktade Henry på bilden och sedan på Mattias i soffan och förstod nu att kärleken faktiskt kunde synas på människor. Hon tittade på de andra bilderna och såg inte Henry på något av dem och som förklaring sa Mattias som hade förstått vad hon tittade efter ”Henry är den stora konstnären och föredrar att stå bakom kameran än framför den. Det var knappt att jag ens fick ta den bilden du har i händerna.” Viola nickade medan hon såg på fotot, han såg ut att vara en person som inte gillade att bli tagen så blottad på bild. Han hade nog hållit sin hemlighet inne en lång tid. Men nu hade Henry ”kommit ut” och berättat om sin bisexualitet för tre år sedan, mest säkert tack vare Mattias som var homosexuell men som hade kommit ut för ganska länge sedan. De hade varit ett par i 5 år och bodde nu tillsammans sedan tre år, de hade flyttat ihop så fort Henry hade vågat berätta vem han egentligen var. Allt det hade Mattias berättat för henne genom nätet. ”Har jag berättat hur vi blev tillsammans?” Viola vände sig om förvånat och såg Mattias sitta fortfarande i soffan med huvudet vilande på händerna med ögonens blick drömmande se ut genom fönstret. Viola skakade på huvudet och när hon kom på att han inte kanske hade sett det så öppnade han munnen och berättade nostalgiskt ”Henry var en väldigt osäker kille på den tiden och höll sig gömd, i skymundan. Han ville liksom inte vara till besvär för någon. Jag var en ganska bråkig kille och hade gått till parken härintill för att fira lite med mina vänner att studentexamen höll på att närma sig, jag tänkte inte då på universitetet, bara på att jag snart var fri från skolans grepp. Jag ville ju inte ens gå på universitetet då.” Det förvånade Viola oerhört, eftersom Mattias höll på att plugga till läkare på universitet och älskade det. ”Alla mina vänner visste att jag var homosexuell, jag hade kommit ut sedan länge redan då. De hade bjudit in mig i sina hem när pappa hade tvingat mig ut ur huset, de är toppen…” Han tystnade i tanken på sina vänner men fortsatte snart ”Nåja, vi kom längre in i parken och jag som har ganska bra mörkersyn gick först ganska lätt trots att jag var lite full men mina kompisar hade det svårare när de inte såg så bra och samtidigt var fulla. Så de drev lite med mig som att säga att jag bara kände till parkens vrå så bra för att …” Mattias tystnade och rodnade lite när han kom på vad han höll på att säga. Men jag förstod vad han menade och nickade åt honom. Mattias såg lite obekväm då men sa det ändå ”För att jag hade gått dit så många gånger för cruising…” Cruising hände oftare förr, då homosexuella gick till parker och hade anonymt sex med varandra men ända sedan AIDS spreds har det skett allt mindre. Viola var tyst och lät Mattias själv bestämma farten, och han började ganska snart att berätta igen. ”Jag skrattade förstås bort det eftersom det inte ens var sant och så menade de inget illa. Jag hamnade en bra bit före dom och väntade på att de skulle komma ifatt när en kille dök upp.” Mattias tystnade medan han log för sig själv och tittade på Viola som förstod mycket väl vem det var men frågade ändå ”Henry?” Mattias nickade nöjsamt och lutade sig tillbaka och blundade för att förlora sig själv i minnen. ”Han hade tydligen sprungit för han flämtade nästan som en galning, jag var nästan rädd först att det var en galning men sedan såg jag rädslan i hans ögon. Du såg ju själv vilka ögon han har på fotot”, Viola nickade. ”Jag blev klarnykter på ett enda ögonblick när mitt hjärta började bulta i dubbel, fyrdubbel hastighet och hela världen var de ögonen… Men snart hamnade jag på jorden igen när han nästan skrek att de var efter honom. Och i sekunden efter dök han ned bakom min rygg som inte riktigt kunde dölja honom och tre, fyra killar dök upp. De verkade rosenrasande och skrek åt mig frågande efter en kille med mörkbrunt hår, om han hade kommit förbi. Jag fattade omedelbart att de var bögknackare”, Viola ryste lätt till, hon gillade inte sådana människor. De brukade leta upp homosexuella och misshandla dom hårt bara för att de var homosexuella, ”för de hade slagträn och allt möjligt för att orsaka så hög skada som möjligt. De fick förstås syn på honom bakom mig trots att jag försökte dölja honom och skakade på huvudet som svar. De stämplade mig också som homosexuell givetvis, vilket de hade rätt i men även om jag hade varit hetro så skulle de tro att jag var homosexuell. De skulle ha misshandlat både mig och Henry till halvdöds om det inte vore för att mina vänner snart dök upp när de var ungefär halvvägs att klå upp mig och Henry. Jag var ganska illa däran men Henry som inte ens förmådde att försvara sig var ännu värre. Mina fantastiska vänner jagade snart bort dom och tog hand om både mig och Henry, jag fick senare träffa honom igen när han ville tacka mig. Jag var förstås då fortfarande kär i honom och fick då veta att han var bisexuell och att jag var den förste som han hade berättat för. Nästa dag var vi tillsammans”, han tystnade och såg nöjsamt mot Viola och sa ”Och resten vet du.” Viola satt vid köksbordet i Mattias och Henrys kök med en läsk mellan händerna. Om hon fortsatte att dricka så här mycket läsk så skulle hon till slut bli så tjock, tänkte hon med ett litet flin spelande i mungipan, men då kom hon på sin mamma som säkert skulle bli missnöjd med det, försvann flinet lika snabbt som det hade kommit. Hennes föräldrar var nu säkert på någon plats med minnesmonument med lång historia bakom. Viola log nu sakta med tanken på hennes pappas upphetsade röst som berättade historien bakom platsen de var på. Hon undrade om de var nu på Colosseum i Rom och om pappan stod bredvid mamman och berättade med sin professor röst för henne dess murars historia, medan mamman lyssnade intresserat trots att hon redan visste allt det där för att hitta några guldklimpar som hon inte visste om. Violas föräldrar var nämligen båda intresserade av historia, pappan hade varit arkeolog och var professor i det och mamman arbetade vid riksantikvarie-ämbetet, från dom hade hon också fått sitt lilla intresse men med ganska stor kunskap om det mesta. Hon log när hon påminde sig om sina föräldrars röster som försökte lära henne historia, speciellt sin pappas. Mattias såg hennes leende som liknade Mona Lisas leende, han skrattade inom sig men såg faktiskt att leendet var lika mystiskt. Han log lätt och tänkte att han kanske skulle få veta svaret på historikernas stora fråga ”Vad log Mona Lisa åt?” Viola såg undrande på honom och undrade om han skojade men han såg allvarlig ut trots att hans ögon var långt borta och det lilla leendet på läpparna. Viola log lätt och skakade på huvudet ”Du snackar smörja, Mattias.” ”Vad log du åt?” Viola såg undrande på honom men såg bara ärlighet. ”Jag tänkte på mina föräldrar.” Mattias nickade tankefullt samtidigt lite bistert och Viola kunde inte med ens slita sin blick från hans ögon som verkade se rakt in i hennes själ. Hade Mona Lisa tänkt på sina föräldrar och hennes minnen av dom medan Da Vinci hade målat av henne? Men snart hördes en nyckel i dörrlåset och de var tvungna förvirrade att slita sina blickar från varandras ögon. Mattias blev rena rama nervvraket när han hörde nyckeln men Viola reste på sig och lade sin ena hand på hans axel för att lugna honom och få honom att sätta sig ned. Mattias satte sig ned ytterst motvilligt och lät Viola gå ensam ut i hallen där Henry höll på att hänga av sig sin jacka. När Henry vände sig om och såg Viola stelnade han till och såg frågande på henne. Henrys närvaro så mycket mera starkare än det på fotot, det var helt omöjligt att inte se hans ögon, Viola vacklade lite med ens av kraften i hans ögon men Henry verkade inte märka det utan såg bara frågande på henne med pannan lätt rynkad. Viola tog ett djupt andetag och sedan ett till innan hon räckte fram handen mot Henry och sade ”Hej Henry, jag heter Viola och är Mattias lillasyster.” Viola grep desperat i Mattias skjorta och grät tusen tårar i hans nacke. Hon hade aldrig gråtit så många tårar, hon hade äntligen mött sin bror och skulle nu åka ifrån honom igen? Henry stod bredvid och hans ögon var lite tårfyllda och han snörvlade lätt. Även om de hade känt varandra bara i några timmar minus natten så hade ett starkt band utvecklats mellan honom och Viola med Mattias som huvudlänken. Mattias kände stor sorg över att hans lilla syster skulle åka ifrån honom nu på morgonen, hans lilla syster som han hade undrat över i så många år ända sedan han hade kastats ut ur huset vid femton då han hade kommit ut och hon som då var vid tre årsåldern. Han hatade inte sina föräldrar, och inte hon heller. De hade bara varit rädda inför något som var fullständigt främmande för dem. ”Sköt om dig nu syrran.” Mattias smakade på det sista ordet, han kunde absolut tänka sig att säga det ordet flera gånger om. Men mest kände han salta tårar vid det ögonblicket. Hans syster som inte längre var en oförstående tre åring utan en sexton åring satt nu i bilen och vinkade åt honom och Henry medan ett par tårar föll nedför hennes kinder. Bilen försvann snart runt hörnet och gatan suddades framför Mattias syn och han gnuggade ögonen i försök att se bättre men hans händer blev bara våta. ”Mattias, är du okej?” hördes Henrys röst och hans arm kändes runt Mattias axlar. ”Absolut, syrran kom till mig.”
Prosa
(Novell)
av
Skymningens Miia
Läst 318 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2007-05-03 19:14 
|
Nästa text
Föregående
Skymningens Miia
Senast publicerade
Som en kung utan krona och hjärta som den dag jag föddes Han sjöng till mitt hjärta Jag Inget och Pennan Kärleken och Döden eller Lögner och Livet Violence - Silence 2007-09-23 10.47 Ett offers berättelse - det verkliga är nära Herrens Bön Når Ut Till Honom Vem Än Som Sjunger 
Se alla
|
