Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Även om det låter som slutet så är det dock ej slutet ... Det kommer mer....


Livets Resa - på några dagar [kap. 3]


Kapitel 3.

Vänskapens bistra sanning

”Kärleken kommer och går, hjärtat består
Vänner kommer och går
Hjärtat får sår”
Matilda Selinge


När det var kväll stod Emma utanför en kiosk med sina punkar vänner och sniffade lite lim vid sidan om så att inte alltför många skulle få syn på det. Viola hade fått syn på dom på vägen mot Emmas bostad och stannat till på andra sidan vägen. Vännerna hade börjat kasta misstänksamma blickar mot bilen som ändå stod kvar trots deras bistra blickar. Till slut verkade Emma utbrista något och gick över gatan mot Violas bil. Perfekt, tänkte Viola ganska bistert. Hon var ganska förvånad över att märka att hon hade en bister syn på Emma som hade svarta läppar också och lilamörkt hår som föll över ett par axlar som satt på en kropp som försökte vara så sexig och tuff som möjligt. Emma var bara ett skal kändes det för Viola, hon var kanske sig själv men det kändes som om det fanns ett litet skal över hela henne som fräste om någon kom för nära. När hon kom till slut till bilen så knackade hon på fönsterrutan nonchalant, med ett styng av irritation så tryckte Viola på knappen som gjorde så att fönstret åkte ned. Hon tittade på Emma som såg ut att försöka var så cool som möjligt, hon verkade inte känna igen Viola. Emma sa med en röst som hade ett litet styng av släpighet
”Vad står du här för?”
Viola blev nu irriterad rätt ordentligt, var detta Emma?
”Emma, känner du inte igen mig?”
Emma såg ut att vara lite överraskad över att Viola visste hennes namn men ryckte bara på axlarna.
”Det är Viola.”
Emma kastade bara en bister blick och sa utan det minsta ton av igenkännlighet av Viola
”Jag känner ingen Viola.”

Viola kände sin kropp sjunka ned i ett stort svart kallt djup utan botten, man föll i den för alltid…

”Jaså inte? Då kanske du känner igen namnen Fox och Talié?!”
Tårar föll nedför Violas kinder. Vägen tjöt framför henne med bilarna farande längs den. Hennes bil stod på vägkanten och hon grät och grät i den.
Emma hade gapat som en liten fisk på torra land när hon till sist kände igen Viola när hon hade nämnt deras roller i rollspelet som de hade spelat i så många månader men då var Viola redan åter på vägen mot Göteborg, hon hoppades innerligt att Jonas inte skulle svika henne som Emma hade gjort, så hon började omedelbart igen köra till Göteborg nät tårarna hade sinat något i hopp om att Jonas skulle trösta henne medan hon sket i alla sms och samtal hon fick till mobilen från Emma.


En liten figur med blont hår halvsatt sovande på golvet utanför en lägenhet dörr där det stod ”Jonas Krekula”. Denne Jonas Krekula fann figuren och böjde sig ned på knä för att försiktigt väcka henne genom att lägga sin hand på hennes axel.
Viola kvicknade till och såg upp, det var Jonas!
”Jonas…!”
Jonas såg mycket förvånad ut över att hon visste hans namn men å andra sidan så stod det på dörren. Han rynkade pannan lätt åt tjejen som en fråga men hon såg alldeles för trött ut för att svara på några frågor.
Men hon uppfattade frågan och sa med oerhört trött röst
”Det är Viola, Fiol Viola från hemsidan…”
Jonas fattade direkt att det var en av hans vänner som hette Fiol Viola från en hemsida och blev oerhört chockad över att finna henne utanför sin lägenhet men hjälpte henne upp och in i hans lägenhet. Där hon stapplade fram till hans soffa och föll i den för att omedelbart somna om.
Jonas såg mot klockan, hon var ett på natten. Nyfiket såg han på Viola och undrade vad hon gjorde där, men det fick vänta till i morgon.

Jonas bara gapade häpet mot Viola som satt i soffan med varmt te som lämnade en oerhört god smak på gommen. Hon hade just berättat hela historien.
Hade hon just berättat att hon rest över nästan halva landet för att besöka sina vänner och sin bror med pojkvän?
”Menar du allvar?” sa Jonas igen och tålmodigt nickade Viola mot honom.
”Men Viola … Du måste genast hem igen!”
Viola såg upp mot honom länge innan hon skakade långsamt huvudet beslutsamt.
”Dina föräldrar då?”
”De är i Rom på semester.”
”Skolan?”
”De överlever utan mig.”
Jonas fann inga mera invändningar och skakade bara misstroget på huvudet.
”Om du bara ska göra så där så kan jag lika gärna resa vidare”, sa Viola fastän hon inte visste vart hon skulle resa härnäst, kanske till sin bror eller Oscar igen?
Jonas skakade kvickt på huvudet och sa
”Nej, stanna ett litet tag. Det var inte meningen att låta så oförskämd.”
Viola bara satt tyst på soffan som en liten figur i den stora vida världen som hade varit större än vad figuren hade trott. Jonas smålog medkännande vid den liknelsen som hade dykt upp i hans skalle.

”Varför övergav du mig?”
Den lilla rösten som lät så olycklig och ynklig överraskade Jonas som stod vid sin spis för att laga lite lunch så att han vred sig runt och såg överraskat på figuren som satt vid matbordet och envist såg ned i det.
”Varför?” sa rösten igen men med större styrka.
Jonas kunde inte finna svar utan bara stirrade på den lilla figuren, han hade väl aldrig övergivit henne? Viola såg upp på honom som tog ett steg bakåt av kraften i hennes ögon som verkade kunna knuffa honom bort till världens kant för att falla ned i det ändlösa mörkret.
”Jag har inte övergivit dig?”
”Du slutade svara.”
”Skolan slet på mig.”
”Skolan slet på mig också.”
”Anna slet på mig.”
Det var ett tarvligt trick av honom att nämna Anna som var den tjejen som han var så förälskad i och varit olycklig över att hon inte ville vara tillsammans med honom, Viola kände mycket väl till den historien, Jonas rodnade lätt av skam.
”Du slet på mig”, sa Viola utan något beskt i rösten där det var mera av en olycklig ton men ändå ryckte Jonas till som om Viola hade fräst fram det med hat.
”Jag är så ledsen Viola. Jag hade ingen tid.”
”Jag hade ingen tid, och jag såg dag efter dag inget svar.”
Jonas var tyst och såg ned i golvet.
”I över en månad!” skrek Viola plötsligt till.
Viola stod nu upp med blicken riktad mot honom med hat medan stolen hon hade setat på låg på golvet omkullvält och Jonas lutade sig mot bänken bakom honom och hade blicken ned på golvet. Nu ångrade han sig att han hade klippt bort allt hår så att Viola kunde hur lätt som helst se hans ögon som oseende höll sig på samma punkt i golvet.
”Och dessförinnan en månad till.”
Jonas tittade upp till slut och fann henne stående med tårar lätt rinnande nedför kinderna. Jonas kunde bara utbrista
”Viola! Gråt inte, jag förtjänar inte dina tårar.”
”Kanske inte det, men förtjänar jag detta?” frågade Viola medan hon snörvlande torkade bort tårarna. Jonas stod helt svarslös och erkände för sig själv att han inte hade tänkt på det viset, han hade varit självisk. Hela tiden hade han tänkt att han inte förtjänat henne men aldrig, aldrig hade han ens tänkt tanken om Viola förtjänade det.
”Nej”, sa Jonas lågt. ”Nej, du förtjänar inte det.”
”Nehej, och ändå gjorde du det mot mig.”
Jonas kunde bara se på medan hon reste upp hans stol medan hon tog sin jacka som hon tog på sig. Hon verkade vara beredd på att gå, men när hon var i dörröppningen utbrast Jonas
”Förlåt! Förlåt mig Viola!”
Viola vände sig om mot honom med kalla ögon.
”Jag är så hemskt ledsen, förlåt mig…”
Då gjorde Viola en sak som Jonas aldrig skulle kunna gissa att hon skulle göra.
Hon log, hon log lättat mot Jonas. Hennes ögon blev genast varma igen.
Hon var faktiskt beredd till varje pris att förlåta honom, hennes hjärta var för alltid öppet för honom. Även om hon hade på vägen sagt till sig själv att denna gång skulle hon inte låta honom ens kliva på dörrmattan till hennes hjärta. Men nu hade han tagit sig in i hennes hjärtas innersta kammare. Hennes leende försvann lika snabbt som det dykt upp, han skulle inte få såra henne igen när han nu hade nyckeln till rummet inom räckhåll. Inte en gång till.
”Nej, inte en gång till Jonas.”
Jonas såg ut att vara lätt desperat och slog ut sina armar i saknad av ord. Viola skakade på huvudet, inte en gång till.
”Du fick en andra chans och du sumpade den.”

Viola såg upp mot hans fönster innan hon satte sig ned i bilen. Det skulle ha varit en ren kliché om han hade stått där men nu gjorde han inte det. Det syntes bara ett par gardiner i fönstret som liknade de andra. Men hon kunde se att det var hans blåa gardiner.
Hon log. Nu log hon lyckligt på mycket länge.
Hon hade lyckats, dörren för honom stod stängd. Nu kunde hon tillåta sig att le på riktigt, för en gångs skull. Hon satte sig ned i bilen och lutade sig tillbaka medan hon blundade. Oscars, Mattias och Karlis ansikten dök upp i hennes syn, och hon log lyckligt. Hon hade människor i sitt hjärta trots allt, hon öppnade sina ögon kvickt och ivrigt satte på bilmotorn. Hon skulle hem.




Prosa (Novell) av Skymningens Miia
Läst 237 gånger
Publicerad 2007-05-04 18:38



Bookmark and Share
  > Nästa text
< Föregående

Skymningens Miia