Redan medlem?
Logga in
|
Den sista delen ... Hoppas att ni har njutit av novellen och kanske tyckte om den? Kommentera jätte gärna!!
Nu är hon hemma ...
Livets Resa - på några dagar [kap. 4]Resans mål, Slutets mål ”Målet är ingenting. Vägen är allt.” Robert Broberg En liten katt rusade genom en trädgård jagad av en ilsken hund, genom ett buskage ut på motorvägen. En bil kom närmare i hög fart som katten inte såg utan saktade ned farten eftersom hunden var fast i trädgården. Bilen tutade högljutt, bromsar tjöt. Katten skrek. Människan skrek. Mattias klev till slut ut ur bilen där han hade nervöst blickat mot huset medan Henry tålmodigt hållit upp dörren. Henry log stolt och lugnande mot Mattias som blev lite lugnad men när de närmade sig dörren kände han hjärtat bulta hårt igen och magen krampa. Henry höll honom stabilt under armen ifall han skulle svimma eller benen inte skulle orka bära honom, han var så blek så att det såg ut som om han skulle kunna göra det i vilket ögonblick som helst. När de var en meter från dörren tvärstannade Mattias och sa med en högst nervös röst som raspade ännu värre än vanligt medan han försökte få luft genom att förstora slipsens ögla som kändes som repets ögla i en hängning ”Det här var nog inte en så bra idé…” Henry som hade hört på samma sak hela vägen från Jönköping suckade och sa åter igen med sin mjuka lugnande röst ”För hundrade gången, det kommer att gå bra bara du slutar att darra som ett asplöv och jag finns alltid vid din sida om du behöver mig.” Mattias log lite och skrattade lite darrigt åt Henry men tog ett djupt andetag och log varmt mot Henry ”Vad skulle jag ha gjort utan dig?” ”Antagligen ha sprungit hem för länge sedan och gömt dig under sängen”, sa Henry skämtsamt men med ett varmt leende. Innan Mattias hann uppfatta något så hade Henry ringt på dörrklockan. Mattias tittade panikslaget omkring sig som för att hitta en flyktväg men Henry höll honom i ett hårt grepp och han fann ingen väg. Han stirrade lätt skräckslaget på dörren som öppnades snart av en man som verkade vara ganska gammal och förlorat lite av sin forna glans men i god form och fortfarande lite av charmen kvar. Han hade grått hår som höll på att krypa bakåt på huvudet men han gjorde inget för att dölja det och hade blåa ögon som hade alltid ett visst stänk av humor, men nu var de fyllda av sorg och han var klädd i svart klädsel. ”Hej pappa”, sa Mattias med en ganska svag röst. Hon satt och nynnade på en gammal låt som hon älskade sedan länge, den handlade om himlen, om att om man dog så skulle man i alla fall kunna göra allt möjligt där uppe – ”If I die before I wake, At least in Heaven I can skate. \'Cause right now on earth, I can’t do jack. Without the man up on my back …”. En liten svart katt rusade ut på vägen i hög fart, hon såg den och tutade. Katten brydde sig inte, saktade ned farten. Hon tryckte ned bromsen så hårt hon kunde och tutade. Ljuden skrek i hennes öron, hon hörde sitt eget skrik… Jonas satt vid matbordet och åt frukost medan han läste Aftonbladet. Han hade redan glömt det hela som hade hänt för ett par dagar sen men fortfarande gnagde en liten skuldkänsla inom honom. Men snart stelnade han till med mackan halvvägs till munnen som gapande väntade på mackan, men hans ögon var stelt fasttagna av en artikel i tidningen. En blond tjej på 16 år blickade anklagande tillbaka med rubriken Hon satt fastklämd, kunde inte röra sig ett enda tum. Även om hon hade kunnat skulle hon inte ha velat, hela hennes kropp satt fel och skulle snart skrika av smärta. Men mörkret kröp tryggt mot henne i trygg visshet att hon inte kunde röra sig. Hon sände en sista tanke ”Jag är så ledsen Oscar, jag bröt mitt löfte.” Karli grät, hon grät så mycket så att hon var tvungen att hämta sig ett tag för att kunna andas. Hon tittade i brevet igen, hon kunde inte tro det. Men det stod svart på vitt, rakt framför hennes ögon. Det var från henne, ett sista brev. Ett allra sista brev, det visste Karli för det hade stått i tidningen, svart på vitt. En liten regndroppe föll nedför hennes kind, taket hade rivits bort som papper av en trädgren. Hon slickade den lilla vattendroppen som smakade lite salt, tår eller regn? Blå och rött kom snart i hennes syn och ett oljud trängde sig in i hennes öron, men vem brydde sig? Ljuset höll på att skölja över henne, var hon hemma till slut? Emma hörde talas om en sextonåring som hade rest över halva landet för sina vänner och bror men som sedan hamnat i en bilolycka. Vem brydde sig? Sextonåringen ingick inte i hennes liv. Men hon undrade ibland vart hennes vän Viola hade tagit vägen, hoppas att hon inte fortfarande var arg? En sextonårig flicka satt i en fullständigt krossad bil, utan andedräkt, utan hjärtslag. Pappersblad flög hit och dit i ett block. Pappersblad fyllda med texter - lycka, sorg, förtvivlan, nervositet och livsglädje. En genomdränkt man i uniform tog upp det, såg på första sidan – Min livsresa – och började läsa. Oscar satt på en bänk i den stora salen medan slipsen sakta ströp honom och tårarna rann nedför hans kinder. Han satt ensam i den stora salen medan en stor låda av vackraste furu stod framför honom med vita blommor överöst på. En vit ros vilade i hans varsamma händer. Han torkade bort tårarna och reste på sig, han lade rosen på kistan. Fast vid rosen var det ett litet kort med texten ”Till min vän. En vit ros till en vit själ. Kommer aldrig att glömma dig Din vän Oscar” Aftonbladet skrev En sexton årig flicka åkte över halva landet för att hälsa på sina vänner och sin bror. Hon åkte allra först till en vän i Uppsala som hon hade inspirerats av att göra denna resa, hon hade en till vän där som hon också besökte. Hon åkte sedan vidare till sin bror i Jönköping som hon inte hade träffat på tretton år på grund av att han flyttade hemifrån då han var femton år och hade ingen kontakt med sin familj eftersom han hade gått ut som homosexuell. Flickan träffade sin bror och hans pojkvän som har varit tillsammans i fem år och bott ihop i tre. Hon sedan åkte till en vän i Malmö som hon tydligen blev djupt besviken över och åkte omedelbart till en vän i Göteborg, som hon hade blivit sviken av två gånger. Men den tredje gången lyckades hon göra sig fri från honom och för att använda hennes ord i hennes dagbok – ”Jag lyckades till slut att stänga hans tunga port till mitt hjärta.” Hon åkte lycklig hemåt för att besöka sin bror igen och kanske sammanföra de två delarna av sin familj men dock så slog ödet till. På hemvägen hamnade hon tyvärr i en singelolycka som troligen orsakades av dåliga bromsar. Men hennes dagbok fanns skriven över de dagarna, och ska ges ut som bok, redigerad av en anonym författare som inte vill säga sitt namn och förklarar detta genom att säga ”Jag vill bara hjälpa denna flicka att förverkliga sin dröm, att få ge ut sin bok. Det är hon som förtjänar äran, inte jag”. Flickans goda vän sade att hon inte hade någon aning över att detta fanns i flickans tankar när de skiljdes åt den dagen flickan påbörjade resan. Hennes föräldrar vill att hon och dom ska vara anonyma och vill få begrava henne i fred med familj, släkt och vänner då flickans bror med pojkvän kommer att återförenas med dom, tack vare flickans olycka. Polisen misstänker inget brott.
Prosa
(Novell)
av
Skymningens Miia
Läst 477 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2007-05-05 17:06 
|
Nästa text
Föregående
Skymningens Miia
Senast publicerade
Som en kung utan krona och hjärta som den dag jag föddes Han sjöng till mitt hjärta Jag Inget och Pennan Kärleken och Döden eller Lögner och Livet Violence - Silence 2007-09-23 10.47 Ett offers berättelse - det verkliga är nära Herrens Bön Når Ut Till Honom Vem Än Som Sjunger 
Se alla
|
