med självömkan
inristad i själen
och sin egen dödsruna
lysande ur ögonen
satte hon sig på balkongen


hon ville inte
se de vackra vårträden
hon hade blivit allergisk
fick en våldsam smärta
i bröstet av allt vackert


som en gammal hund
inte angelägen om klappar
satt hon och morrade
ilskans klena försvarstal
mot något hon inte kunde ändra på



om det är så jag dör nu
och dom slänger balkonglådorna
då blir jag heligt förbannad


när hon tänkt det
rätade hon på ryggen
och leendet som spred sig
släckte dödsrunan
och slätade ut rynkorna kring munnen