ni ser mig
som en mur av sten
som aldrig kan gå sönder
aldrig kan vittra

men någonstans
längst bort i muren
på platser där ni aldrig är
börjar stenar falla bort

det börjar lossna murbruk
och jag har ingen chans
att själv bygga upp det
för ensam är inte stark

(inte så stark som ensam vill vara)

jag kan inte själv bära upp
alla de stenar som väger ton
som krossar mina drömmar
och trycker i halsen

och om ni inte snart
kommer hit och hjälper stenarna tillbaka
lägger fast mer murbruk
så kommer inte muren att finnas mer

(och kanske ångrar ni då att ni inte hjälpte till att bygga)