|
|
brustna hjärtats begravning
| | med knakande steg
gick jag mot det brustna hjärtat
än bultade det mödosamt
dess sista krafter sinade
under min fundersamma blick
kanske var det kärleken jag saknade
eller den jag aldrig fick?
skuggorna föll
genom rummets gråa väggar
stillsamt begrundade jag
pulsen
samtidigt som den slutade
sitt sista slag
efter obduktionen
visste man med säkerhet
självmord
hjärtat hade ledsnat
då ingen hörde dess klagan
då ingen brydde sig om dess längtan
och ingen smekte dess ensamhet
och bestämde sig därför
för att brista
och sakta tyna bort
ensam stod jag kvar
inom mig ett hål
av längtan
som inte går ta på
av drömmar
som aldrig kan slå in
av kärlek
lika menlös som en tom ketchupflaska
var det vad jag blivit?
tom
ketchupflaska?
begravningen hölls
i sanna vänners sällskap
tomheten var förödande
och tystnade kompaktare
än en engelsk fruktkaka
där fanns ingen
att uttala sig om brustna hjärtats
allra bästa egenskaper
ingen som kunde sörja
gråta eller snyfta lite lätt
sanna vänner växer inte på träd
sannerligen
och i en öken
finns inga träd där de kan växa
det brustna hjärtat lades till vila
i ensamhetens sköra kista
begravdes av saknad
från vänner som aldrig funnits
täcktes med kärlesk
som levt i drömmar
och det enda ljus
som lyste upp dess döda mörker
var sanningen
jag stod tom
och stirrade på den lilla graven
en sten med hastigt ditritade krumelurer
påstod att någon älskad vilade där
hur kan man älska
någon man knappt märkte
tills dess tomhet
började kväva ens själ?
jag lämnade den ensamma graven
och upplöstes i skuggor av barrskog
till molekyler
och sedan till intet
blev jag
ett med alltet
och ingetinget |
|
| | |
Fri vers
av
Xena
Läst 272 gånger
Publicerad 2007-05-22 09:33
|
|
Nästa text
Föregående
Xena
|
