Du känner inte mig jag är en av de där kvinnorna som tror sig leva i ett jämställt land, bortom slöja och dödshot om man inte lever som man bör o lär.
Jag föddes en februaridag för en sådär 35år sedan. Värkarbetet varade i två dygn. Inte konstigt att jag tar tid på mig. Jag ville inte komma ut. Det vill jag tydligen fortfarande inte. Vad är jag rädd för? Ljuset? Livet? Jag kämpar fortfarande. För vad? Det minns jag inte. Det var så länge sen som jag slutade att minnas. Svaren har suddats ut kvar finns bara frågorna. En känslig själ säger min doktor. Hon påstår att jag besitter svagheter som att känna för mycket, längta för mycket, vilja göra det hjärtat brinner för. Kanske gör det en människa svag att känna för mycket. Att hjärtats röst får för stor plats. Människan ska anpassa sig i ledet. Inte känna för mycket, inte ifrågasätta och framförallt inte bryta mot normerna. Vi fortsätter att tvinga in oss i ledet. Vi kompromissar med oss själva på bekostnad av själens längtan. Till slut vet inte själen vad längtan vill, den tror att den bara har ett val att anpassa sig, annars blir man utesluten. Man får inte vara en av dom. Dom där starka människorna som klarar att jobba mellan åtta och fem varje dag, rusa hem och hämta ungarna på dagis, laga mat, hinna sova några timmar innan nästa dag tvingar iväg den starka människan till ännu fler anpassningar. Min kropp klarar inte anpassa sig längre. Jag är en svag människa. Det finns många svaga människor i vårt kära fosterland i dag. Deras kroppar har sagt ifrån. De får en vit tablett och sjukpension. Jag är en svag människa, som inte orkar jobba åtta timmar om dan. För att få citera sig som en stark människa måste man orka jobba 8 timmar om dan. Då är man en god medborgare och får sin lön. Jag kämpade på. Dagarna som ensamstående mamma, sjukskriven för utmattning.

Jag gör allt för att bringa ordning i kaos och allt för att bringa kaos i ordning.
När vågskålen lutar över åt höger svänger jag den genast åt vänster.
Drar den åt vänster för jag tillbaka den åt höger.
I outtröttlig men tröttsam kamp.
Splittrad men hel.
I skörheten känner jag mig stark.
Styrkan bekräftar min svaghet.

Vill så mycket men kroppen vägrar vara med. Jag studerar beteendevetenskap. Jag en beteendevetare? Som inte vet något om beteenden allra minst mitt eget. Jag växte upp som storasyster med fyra bröder. Det sägs att vi blir drivande, ansvarstagande människor. Och visst tog jag ansvar, för min fars alkoholism och våldsbeteende, för mina bröder, min mamma. Men tog jag ansvar för mig själv? Visst hade jag trygghet o kärlek i massor. Jag var älskad. Ett kärleksbarn i kontrasternas rike. Jag fick alltid höra du är så vacker. Jag var ett vackert barn som aldrig kunde leva upp till det vackra. Kände mig instängd i något som inte var jag. Växte upp med en ständig osäkerhet över mitt varande. Mina bröder och pappa skröt om sina ständigt växande muskler o atletiska kroppar. Hemma gällde en lag. Att vara störst o starkast. Jag och mamma krympte lite mer för varje dag. Vi kämpade men inte för muskler utan för att överleva i en hård värld.
Telefonen ringde, jag hörde min mammas andfådda röst påverkad av lungsjukdomen kol. Livsandarnas fiende. Sliten av års kämpande för sina barn sin man, hennes eget jag hade för länge sen försvunnit.
- Mamma jag vet inte om jag orkar komma, vi har precis kommit hem från sjukhuset, min dotter hade varit inlagd för magsmärtor, besökte sjukhuset för första gången och var liten rädd o utsatt. Men mamma kontrade; - jag har ju gjort så mycket tårta vem ska då äta upp dom och din bror då som fyller år ska inte han få något besök? Det var lönlöst hon förstod inte. Inte kunde hon veta hur jag låg på golvet och grät försökte ta mig upp på fötter, kroppen som värker öron som tjuter, beror på stress säger min läkare. Jag kämpar vidare.
Längtar efter min kärleksvän fyrtio mil bort. Jag har pendlat i fem år, de sista två åren bara jag. Han själv orkar inte, har gått in i depression och tappat lusten o orken. Jag kämpar för hans skull också. Han orkar inte finnas där för mig hur kan jag klandra honom? jag finns inte där för mig själv. Jag längtar efter att krypa upp i en famn känna mig trygg o omsluten. Jag kryper ner under mitt täcke gråter, tycker lite synd om mig själv, men snart är jag uppe på benen igen. Börjar med middagen. Skojar med barnen kan man skoja när man befinner sig i sorg? Jag förmodar det. Mitt i alla sorg o smärta är jag lycklig känner tacksamhet över livet, över mina barn. Jag tittar ut genom fönstret mina ögon fångar en vacker dag.

Det är som när sista grässtrået viker sig till marken.
Vikten av att hålla sig uppe att hålla ut, allt annat bara suddas ut.
Du glömmer bort dig själv, din själ, dina drömmar.
Du glömmer bort vem du var.
Du söker förtvivlat men allt du får till svar är ett tomt blad.

"Temet Nosce" Känn dig själv. Nu med själen som karta och mitt hjärta som kompass hoppas jag nu finna vägen hem till mig själv. Hur gör man då när man ska följa själens väg? Jag läste något om Aborginerna och "walkabout". Ibland kan det hända att man svänger till vänster på livet väg, men själen svänger åt höger. Detta leder uppenbarligen till att man känner sig vilse. Vid ett sådant tillfälle skall man unna sig massor av ledig tid till att bara strosa runt och uppleva livets alla fasetter. Efter att ha gått runt ett tag kommer man till slut att hitta sin själv.
Jag bokar istället en biljett tur o retur till himmeln och helvetet. Jag lovade vara sann. Jag övergav mitt eget jag, stod inte upp för mina ord lämnade allt på kärlekens barrikad. I detta jämlikhetens Sverige kanske hade jag inget val. Men jag lever på hoppet. Hoppas att den här gången ska det bli bra. Tågresan är ett enda lidande, värk o feber plågar min kropp. Han möter mig på stationen, vi möts o omfamnas som om det inte funnits någon frånvaro eller några hinder mellan oss. Han gör mig lycklig, glad. Jag känner mig trygg i hans sällskap och väldigt älskad. Blir överöst av kärlek o ömhetsbetygelser. Men det gror en liten oro i magen, vill inte låtsas om den. Jag lämnar den därhän och hänger mig i hans famn.
Tågresan hem fyra dagar i himlen vad väntar sen? Han lovade ju den här gången det hade han ju förvisso gjort tidigare, men den här gången lät det så sant det måste vara så.
Dag två befinner mig i helvetet igen, avstängd utesluten. Han bröt sina löften igen. Han svarar inte går inte att nås.

Din ekande tystnad med akustik ända upp till himmelen.
En ensamhet ända ner till helvetet.

Smärtan som sköljer över mig är brutal, jag har inget skydd inga stötdämpare som tar emot, det sveper över mig likt en nordanvind och lämnar kvar djupa sår. Jag försöker läka dom med mina salta tårars flod. Du svek mig med dina ljuva ord. Jag älskar dig sa du. Jag ville så gärna tro dina ord. Men kan man älska med bara ord? Du lever inte som du lär. Står inte för dina ord.
Jag saknar både mod och självtillit. Ekorrhjulet har blivit en del av mitt liv en vana. En dyr sådan. Den kostar både min kropp och själ. Inte för att jag har investerat mycket i den men det är i alla fall en kropp, ett liv, mitt liv. Däremot har den presterat två goda ting, mina älskade barn, flickebarn. En gåva större än livet, nej förresten de är livet, en del av livet.

Min hemvist är inte längre min egen.
Förlorad.
Utlämnad.
Åt vem? Längtar hem.

Skamfylld är min längtan. Längtan efter mig själv. Mina behov. Nu är längtan bara ett sår.
Ett sår som river och sliter o blöder. Det är min skuld, törstande efter något som inte blir fyllt.
I längtan efter ert större jag ligger er godhet, sa Kahlil Gibran. Däri lägger jag mitt hopp. "Likt ett stilla vattendrag, som förlorar sig i vinklar och bukter och dröjer sig kvar innan det når kusten". Så har jag också förlorat mig själv i en längtan. Med ögon känsliga för grönt fortsätter jag vänta in dig liksom livet väntar in våren. Lika smärtsamt som när knoppar brister ut i längtan, brister jag ut i längtan efter dig.

Knoppar brister, hjärtat brister. Likt regndroppar som faller från himlen faller mina tårar nedför mina kinder.
Du den ende liksom livet det enda. Allt som är och har varit.
Livet väntar varsamt in låter oss hoppas.
I mitt hjärta hoppets låga aldrig slocknar.
Du som fryser mitt hjärta till is som kylan om vintern inväntar jag våren som smälter bort det hårda, det kalla väntar på att solen ska smälta mitt hjärta.
Du är solen i mitt liv som har gått i moln, ena stunden ljuset andra stunden mörkret. Motsatsernas dualistiska enade i en människa.

Befinner mig en dag på retreat för att återhämta lite krafter, min diakon anmälde mig. Tystnad en hel dag, men tystnaden bryts av prästens predikan om nåd o sona sina synder. Varför detta prat om att Gud ska sona våra skulder. Hur kan en kärlekens Gud döma? I Herrens namn? Är det fortfarande så att vi in på tvåtusen talet tror på en fadersfigur som sitter på sin tron i himlen och bedömer och dömer våra gärningar? Det verkar så. Vill vara fri från synder, men är evigt dömd i kristendomens fästning. Vi fortsätter att döma oss själva.

Sargad, skinnflådd, skuldfäld.
Jag din syndabock, din vedhyggelse i världen, din smärtas väsen.
Skammens dotter.
Jag har fått nog.
Vill klä av mig domens klädsel.

Vad skulle hända om vi sköt alla skuldfyllda tankar åt sidan? Skulle vi stå nakna och bränna oss i solen? Eller skulle vi äntligen se den lilla pärlan därinne som blottar sig, så fylld av sitt eget kärleksfulla varande utan vare sig skuld o skam. Vi är Guds avbild sägs det. Och Gud är man? För om Gud vår fader är man och vi är hans avbild vad är då kvinnan?
Jag är en självständig, oberoende kvinna, med ena foten i frihet med andra foten i bekräftelsens boja. I kvinnlighetens boja. Lever i denna kontrasternas värld. Där vi tror vi är fria att leva ett själständigt o fritt liv som jämlika människor. Hur kan vi tro att vi lever fria när vi inte ens är fria i våra tankar. Våra tankar är inte ens våra egna, de vaknar till liv när någon bryter mönster och vi ser att vi sitter låsta i gamla beteenden och tankekonstruktioner som vi inte ens visste att vi hade.
Fredag; lusten att vakna vill inte infinna sig. Solen värmer mina ögonlock med de vägrar att tillmötesgå strålarnas tillbedjan. Ett sting av hopp vaknar till i en vrå i hjärtats kammare.
Vad var det hon hade sagt i går prästen? Prästinna kallade hon sig. En dyrkande moder. Tillbedjande inte bara Gud fader allsmäktig utan också jorden, växterna, solen och månen. Hon pratade om Gudinnan. Bortglömd och ratad. Och det har sitt pris vi har vi glömt bort vår natur. Hållbar utveckling o kretslopptänkande är inget som prioriteras i vårt kapitalistiska land. I sökandet efter vårt perfekta jag glömmer vi den vi verkligen är Kvinnan, den stora modern som borde bli dyrkad för sin livgivande skaparkraft, får äta av smulorna. Depression och tomhet lurar bakom hörnet. Medan vi fruktsamt lurar den på flykten med lyckopiller, bortträngning och habegär. Med modemagasinens lockande utbud handlar vi för att stärka självkänslan. Djävulen bär Prada? Ja i alla fall bär den en lockande utstyrsel som vi inte för allt i världen vill missa, men vi missar oss själva. Men vi kan inte bekosta livet på kapitalismens altare och sedan undra vart livet tog vägen. Livet är förbehållet livet. Vi åberopar oss rätten till något vi inte äger. Vi tar av resurser som vi inte har. Vi har blivit livegna i vår egen tillvaro. Konsumtionsdjävulen lockar och vi följer med. Vi vill ha mer och mer. Får aldrig nog. Vi äter på glasyren. Storföretagen växer sig monstruösa och styr världen. Medan vår andliga fattigdom blir allt större. I denna tysta närvaro delad med andra, väcks frågor i mig som annars tystas ner av telefoner, datorer och tv-apparater. Tystnaden är lyxvara. Tiden drar sig mot sitt slut och med ny inre påfyllnad går jag ut och möter världen på nytt.
Jag funderade på min väg i livet, som kvinna av idag, en kvinna med många idéer och funderingar. Hjärnan går på högvarv och min kropp på lågvarv säger min psykolog, min tillfälliga livlina i livet. Det skapar kaos. Debet och kredit är inte i balans. Vill så mycket men orkar så lite. Vill vara en bra mamma, en bra dotter, en bra samhällsmedborgare, en bra kvinna, en bra livskamrat, men jag orkar inte ens vara bra för mig själv. Vi fyller på med silikon och botox. Kropparna får sin beskärda del men själarna gapar tomma. Vi klagar på politiker som tänker kortsiktigt och själva köper vi oss kortvarig lycka. Bruttonationalprodukten är viktigast, strävan uppåt. Vi kanske borde införa bruttonationallyckan istället och sträva inåt, som någon så vitsigt sa. Vi famlar omkring i misströstan och längtan efter något mer, men irrar bort oss i labyrinter. Mina funderingar skingras då jag möter en kär vän på vägen hem. Hon har varit och gjort nagelmanikyr. Jag berättar om mina tankar och hon svarar med ett lättsamt ja men, visst kan man få känna sig vacker för det. Det är väl inget fel. Och visst det är sant, det vackra är bra, vi behöver skönhet i vår hårda värld, men när övergår fåfängans behov till ett etiskt dilemma? Våra konsumtionsvanor skördar offer, men vi väljer hellre att blunda. I denna värld av allsköns utbud luras vi att tro att vi kan köpa oss lycka och att makten och härligheten är vår. Har vi skapat en värld bortom all realitet, en låtsasvärld där vi alla låtsas vara lyckliga?
Alla hjärtans dag, en dag att vara två, men jag har ingen tvåsamvaro. Jag går på föredrag, med kärlekens budskap. Gudrun Schyman är föreläsaren. Vi invaggas att tro att tillväxt är bra, stark köpkraft gynnar staten. Gudrun menar att vi gynnar mannen. ”För mannen i tiden” vi sliter för låga löner och tjänar sedan mannen vid middagsbordet.
Hon pratade om våra kvinnliga rättigheter om att kämpa. Vem kämpade jag för? Kvinnors rättigheter eller min egen misströstan inför mitt eget jag? Kanske båda. Vi pratar mycket om rättigheter men vad har vi för skyldigheter? I kapitalismens vagga gungar vi oss rofyllt utan tanke på några skyldigheter. Men det är inte kvinnan som ska betala menar Schyman. Hon har betalat tillräckligt med låg eller ingen lön alls. Rätten till lönsamhet har tilldelats mannen. Nu är det kvinnans tur. Och Kinas tur tänker jag för de vill ju också ha sin beskärda bit av den kapitalistiska kakan som tidigare endast varit tillgodosedd den hegemoniska västvärlden. Alla står i kön för att få smaka. Men glömmer vi inte att det kanske till slut eller alltjämt redan kostar mer än det smakar. Ingen vill ju gå ur kön eller låta någon annan få förtur. Alla vill ha sin beskärda del. En del mycket mer än så. Mina tankar avbryts av Schymans kärleksförklaring, kvinnan som mannens jämlike. Jämlikhet och rättvisa, gynnar man som kvinna. Sjunker tillbaka i mina funderingar, Men vad är egentligen jämlikhet och rättvisa? Och existerar den mer än i våra ordböcker och på vita papper? Jag har arbetat i vården större delen av mitt liv, min lön har varit låg och mödan stor, min bror som är nio år yngre tjänar trefalt mer på Arlas heliga ko. Är det rättvisa? Är det viktigare att producera än att humanisera? Jag tror att vi alla har skapat en lögn, lögnen som ligger som en dimma över Moder Sveas Vagga där vi införlivas vi att tro att vi är fria jämlika bröder o systrar. Att demokrati och rättvisa är något som ständigt serveras på vårt frukostbord. Lögnen om att kvinnan är svag att man som kvinna ska anpassa sig och offra sig, vara liten och söt och till behag. Lögnen om mannen som stark, oberoende och offer för sina lustars begär. Lögnen om Gud Fader Allsmäktig, sittande på sin tron, med makten att döma levande så som döda, samtidigt gör sig världsmedborgare till egenrättiga domare och för krig i Guds namn. Lögnen om våra rättigheter utan några som helst skyldigheter. Där tillväxt och kapitalism blir honnörsord. Jag tror den stora hemmablindheten har fångat oss all i sitt nät, våra sinnen förvrängs. Schyman fyller i mina tankar, vår lögn matas på av scooplängtande journalister, som hellre vill leverera ett scoop än en verklighet. För verkligheten säljer ju inga lösnummer. Inte heller höjer den bruttonationalprodukten.
Men Gudrun Schyman inger hopp om en annan mänsklighet, en rättvisare tillvaro. Där vi inte bedöms och värderas efter kön utan för vår mänskliga förmåga. Hon banar väg med flaggan i topp och med stor tillförsikt inför framtiden. Med facit i hand så gick det ju inte lika bra. Vi frågade oss vad som gick fel. Några av mina vänner svarade de klädde av oss för många kläder vi kände oss nakna och skylda. Andra svarade vi är inte redo, det var för mycket förändringar. Man vill leva kvar i lögnen. Jag tänker på min egen lögn. Lögnen om att jag är liten och svag, att jag ständigt måste le och vara till behag.
Mina dagar flyter iväg, snart ska jag börja arbetsträna. Kroppen och själen börjar läka. Jag ska snart återvända till livet därute, känner mig som Bambi på hal is. Många timmars samtal hos psykolog har gett resultat. Vi har pratat om min stora livslögn om felaktiga varseblivningar och tankekonstruktioner. Om att utgifterna inte får vara större än intäkterna, om kalium och natrium balans. Jag kan inte låta bli att tänka så som i mikrokosmos så och i makrokosmos. Samhällsmedborgarna mår aldrig bättre än samhället självt.
Mitt liv har aldrig varit helt lätt, men jag skulle heller aldrig vilja att det bara varit en raksträcka mellan livet och döden utan innehålla livets alla spektrum. Vi lever i en tid då gråskalan är så mycket större än enbart svart o vitt. Vi skapar så mycket förväntan på livets innehåll, det är så mycket vi ska hinna med. Vi måste se bra ut, bilda oss, göra karriär, bilda familj, vara lyckliga, konsumera. Tills verkligheten hinner i kapp och nosar oss i ryggen, pockar på uppmärksamhet. Själarna demonstrerar och själarna har fått nog. Och vill göra oss uppmärksamma på att det fattas något. Något viktigt.
I väntrummet hos psykologen, livets väntrum samtalar jag med en äldre kvinna om huruvida det var bättre förr. Jag ska inte klaga säger den gamla kvinnan märkt av livets hårda prövningar, ni har det värre ni kvinnor av idag så mycket utbud o så lite tid. Jag nickar och säger men jag tror ändå på hoppet, för i hoppet bor vår mänsklighet och utan tro hopp o kärlek finns det ingenting. Jag slutar inte hoppas att en annan berättelse om världen är möjlig. Där bruttonationallyckan går före bruttonationalprodukten, där Gudinnan intar tronen bredvid Guden och jag vill inte heller sluta mina dagar som en gråterska utan hopp om tro på mänsklighetens inneboende strävan efter något mer. Något mer hållbart och fruktsamt. Där vi värderar våra liv högre. Ty livet finns inte i dess frånvaro utan i dess närvaro. Livet är inte någon institution där vi alla ska inrättas i led. Livet är en skapelseprocess där vi håller i penslarna Låt oss måla det i vackra färger.
Imorgon är en ny dag. Jag lägger ner min dagbok där jag för var dag skriver in mina tankar.
Jag drömmer om att Gudinnans tid är kommen och mänskligheten håller på att vakna upp. Alltings skapande som fått stå tillbaka i årtusenden skymtar gryningsljuset, en ny tid är på väg. Där hållbarhet går före tillväxt. Där vi vårdar Moder Jord.

Ty du är kvinna och av jord är du kommen och av jord skall du åter varda.
Du är uppståndelsen himmelriket och jorden.
Till dig sätter vi vår tilltro.
Du ger oss kraft och styrka.
Tack för allt du skördar.
Tack för allt skapande liv som du skänker.
Du vår heliga urmoder.
Amena