Han förstod att han måste verka svårtillgänglig.

Men det spelade ingen roll. Inget spelade längre någon roll.

Någon hade hjälpt honom ombord på ett plan. Han mindes vagt att man pratat om Sverige, att man pratat om vinterkyla och trygghet. Vad visste han om trygghet?
 

Han nuddade med sin stympade hand vid kinden, orakad. För att hans inre kaos inte skulle skina igenom försökte han hålla sitt yttre i skick, men idag var han ändå orakad. Tankarna snurrade runt i hans huvud och han kände sig yr.
 

Främmande röster smattrade runt honom på ett konstigt språk. Han visste på en nivå att det var Svenska, språket man pratade här. Här i den trygga världen. Någon pockade på hans uppmärksamhet. Han nickade och gjorde ett försök att le. En tolk förklarade att han skulle få träffa en läkare på grund av sömnproblemen.

 

Sömnproblemen...

Som om någon tryckt på en osynlig knapp spände han sig i hela kroppen. Han hade inga problem med sömnen, bara han slapp den. De pratade om att han skulle få piller så att han kunde sova. Han fick svårt att andas. Han ville inte sova, kunde dom inte förstå det. Om han sov... om han sov såg han allt igen... och igen...och igen. NEJ! Ville han skrika. Han ville springa, gömma sig undan de människor som trodde att de kunde hjälpa honom.

Han MÅSTE vara vaken. Med panik i blicken började han backa långsamt bakåt.

Tolken lade varsamt sin hand på hans arm och förde honom vänligt men bestämt mot den vitklädde mannen.

På kritvita rockar lyste blod som neon. Han kände hur hans steg blev tyngre och tyngre. Slutligen stretade han emot som ett ovilligt barn. Människorna omkring honom pratade på oavbrutet, deras röster försvann i det dova dån som skakade i hans huvud.

Inom honom viskade en röst nej upprepade gånger. Det var först när de blå stjärnorna blev synliga han förstod att han höll på svimma. När läkaren rusade fram för att stödja honom kom den knutna högerhanden ut som en ofrivillig reaktion. Läkaren föll bakåt som i slowmotion. Hysteri utbröt. Tolken kämpade febrilt med att säga lugnande saker. Folk slöt upp från alla håll. Han var omringad. Han ville slå sig fri, springa, fly... men man höll honom fast. När han såg nålen möta hans hud ville han dö. Han ville inte utstå det som kom efter nålen... han ville inte, han orkade inte. 

 

Lysrören flimrade ovanför honom. Ljudet av rösterna hördes allt längre bort. Han flöt, ovanpå... ovanpå vad? Han visste inte, men han flöt, svävade...där var hon, hennes mörka blick som kunde tända hans själ i tusen lågor, hennes mjuka läppar som kunde få honom att tro på himmelriket, hennes smeksamma röst som suddade bort alla hans farhågor. Hon dansade framför honom, med ett leende fyllt av löften. Han sträckte ut sina händer för att nå fram till henne, men hon var för långt borta.

Hon skrattade lekfullt mot honom, och han ville dra henne in i sina armar, bevisa för henne den kärlek som höll på att förtära honom inifrån. Hennes mörka fläta upplöstes i dansen och håret spred ut sig som en mantel mot hennes rygg. Han kunde känna doften av hennes fruktiga shampoo, silkeslenheten av hennes hår mellan sina  fingrar. Han log. Han var varm inombords. De hotande molnen ignorerade han. Längtan var för stark för att han skulle tillåta sig själv se dem.

 

- Han kommer sova en stund till. Läkaren rörde milt vid sin blossande kind medan han tittade ner på den sovande patienten.

I det blekgula sjukrummet började hysterin lugna sig. Tolken såg olyckligt på sin sovande klient och ryckte förvirrat på axlarna.

 

Molnen hade inte skrämt honom i början. Han hade känt sig stark nog att klara vilka hinder som helst. Men när första nageln släppte och det varma blodet pulsade ur hans finger ville han berätta allt han visste. Men han var en stolt man, han varken grät eller bad om nåd. Han härdade ut.

 

Dagarna flöt ihop. Lysrören i taket blinkade till ibland som om det vore störningar i elnätet. Väggarna som omgav honom var smutsigt grå. Männen som omgav honom däremot var rena. Iklädda skrikande  vita rockar. Han kunde inte röra sig. Han var fastspänd. Hårt. Fötterna var bortdomnade. Han önskade att händerna också varit det, men dem kände han. Varje puls stack till under de hastigt tilltrasslade lindorna runt hans fingrar. Hur de än försökte tvinga honom så höll han emot. Så många liv hängde på att han stod emot. Han ville berätta för att slippa all smärta, men han motstod allt de utsatte honom för, trots att tårarna brände i ögonen.

För varje dag som gick utan att han talade kapade de ett finger. Det var på det viset han visste att han varit där i fyra dagar när molnets styrka och ondska växte till den kraft som slutligen skulle krossa honom.

Han visste redan när hon slets in i rummet att hon blivit skadad. Hennes långa svarta fläta var borta. Hennes skalp lyste sårig mellan hårtofsarna på hennes svullna söndergråtna huvud.

Hon var naken.

Hon var skuren.

Hon var slagen.

Hon var våldtagen.

Han visste det, han kunde läsa det i hennes mörka ögon, i sorgen, i smärtan. Han skulle villigt ha offrat vartenda finger, varenda tå, båda sina knäskålar... sitt liv, bara hon fick vara orörd, bara hon kunde le så där som hon brukade. Hans hjärta brast och den första tåren rann över hans orakade, smutsiga kind.  

Hennes röst var hes av gråt och skrik. Hon bad om nåd. Hon bad att få dö.

Man slutade kapa hans fingrar, istället våldtog man henne framför honom. Om och om igen. Efter några dagar slutade hon gråta. Hon låg livlös på det skitiga golvet medan männen tog för sig.

Han hade berättat allt dom velat veta. Men de hade bara skrattat åt honom. För sent, sa dom...

För lite, för sent.

 

När man skar loss repen och ledde honom till henne var han död. Han höll henne mot sin kropp, kände hennes hjärta slå mot hans, men han visste att hon också var död... Medan han höll hennes slappa kropp mot sin hörde han ett gurglande läte. Han lutade huvudet bakåt och stirrade rätt in i en röd pulsande grotta av kött och blod. Hennes huvud föll onaturligt tungt bakåt och mannen i den vita rocken var fläckad med hennes blod, på kritvita rockar lyste blod som neon.

Hon var död.

Hon var fri...

Men han skulle aldrig mer bli fri.