jag sitter här på min sten och funderar

ser rakt ut över det öppna landskapet framför mig

långt bort men very close to home som man säger

ser jag en ensam björk bändas och böjas under vinden

hur dess spräckliga sommarskinn sakta spricker

och då tror jag

om än för en sekund blott

att de svarta fläckarna runnit ut from within

en outtalad ilska mot att vinden alltid bestämmer hur björken

bändas och böjas

men för björken gäller det 

såklart

att vara foglig för vindens vilja

eller knäckas

men det vore ju inget solen inte sett förr

ännu en brusten stam

ett brutet liv till

- det ser ut att blåsa till storm där bort från kusten

jag drar mig hem från min sten

och undrar hur björken

den ensamma där mitt på fältet

klarar sig genom kvällen

låt oss hoppas

på ett vunnet slag