Smärtan var en snäcka
snäckan hade ögon
de splittrades i tusentals kristaller
av brutet solljus
i morgonens sköra skälvning

Hon tog ett andetag av tystnad
det ekade med tyngd i rymdernas tiderum
ensamheten vägde lika mycket som solen
men förändrades inte i kemiska processer
den var död och stum

Tidens armar omslöt den hungrande själen
kvar fanns bara tankar
de flöt likt fjädrar på vattnet
och döda svanar plockade upp dem
för att fästa dem runt sina ögon
av röd kristall

Gråt blod du måne
för det finns inte längre tid för kärlek
och det finns inte heller tid för hat
förlorade är vi alla i en dröm utan slut
och ve den som vaknar ur dvalan
att se är ett öde värre än döden