Att skiljas åt
med bara
en blick till farväl
och ett leende
som säger
vi ses snart

Kallar man inte
det för kärlek?

Att tillåta
det vanliga
att vara ovanligt 
göra dag
till natt
och bryta
alla regler tillsammans

Kallar man inte
det för kärlek?

När oundvikligheten
är oundviklig
när hand möter hand
och
blickar bara säger ja

Kallar man inte
det för kärlek?

Eller är det bara
banal
galen
patetisk romantik?

När jag går
utan ett ord
bara din värme
i mina händer
då vet jag att
vi finns för varandra

Och vet jag också svaret.