Nu när sommarens spröda gryning sakta drar sina stripiga sköra gula fingrar över vattnet kan jag höra sig andas i mitt öra.

Jag hör hur du viskar om livet och allt du ångrar och vill göra om, jag svarar inte, du hör mig inte tala.

Rösten som viskar finns inte här utan på en plats så långt borta i de mest exotiska platser som jorden skapat.

Jag fick en så vemodig kännsla av att se solen sprida ut sig över det blanka vattnet med dimman som kantade vas stranden.

Jag noterade allt det vackra och utsökta naturen skapar, de två sångsvanar som gled i vattner och trädens sköra blad

Allt fick den glans de va värt, jorden fylde sina lungor med mig och jag mina av dig, det va det friskaste andetag jag någonsin tagit


Jag älskar dig trots din närvaro endast finns som ett andetag i mitt öra