En flicka sitter på en sten vid havets kant.

Hon betraktar solnedgången med lysande ögon som sett mycket.

Hennes gyllene hår har fått saltstänk av havet så håret gnistrar vackert i

solen sista strålar.

Hennes ögon är det blåaste blått och lika djupa som havet.

Hennes enda klädnad är en klänning som är gjord i den vackraste siden i den

vackraste turkosa färg.

Hennes skönhet skulle förhäxa alla män som såg henne, vilket som redan har

hänt många gånger.

Hon sjunger lågt ett vacker sång som får bergen att gråta.

Solen går ner i havet som speglar i alla dom möjligaste färger.

Flickan sjunger högre och starkare.

Nu är det bara inte hon som sjunger.

Hela havet sjunger.

Hon går fram till havet.

Hon börjar gå ut i vattnet.

När hon gått ut till knäna och kläningen börjat smaka på det salta vattnet

nedanför den slutar hon sjunga.

Havet har också slutat att sjunga.

Det blir helt knäpptyst förrutom havets brus.

Hon lägger sig ner i vattnet.

Smakar på vattnet och ler ett mystiskt leende.

Plötsligt det som hade varit ben blev en fjällig stjärt, det som varit en vacker och gyllenbrun hy blev skrämmande vit, det som varit djupa och blåa ögon blev kolsvarta som ett skogsträsk och det som vart saltstänkt, gyllene hår blev svartare än svart.

Men visst är det samma flicka.

Annars har dom ett likadant leende.

Ett mystiskt leende.

Hon simmar ut, ut i vattnet innan hon dyker i havet för senare aldrig komma tillbaka.