Tick. Minutvisaren slår slutligen fram sig själv till nästa läge. Visarens färd över den vita skivan går så oerhört långsamt att tiden snarast tycks stå stilla.

Med tom blick stirrar blanka ögon på en intetsägande skärm vars bleka ljus får mitt ansikte att se närmast sjukt ut. Aldrig har mitt arbete känts så menlöst som nu. Vad är automatkaffets bittra beska mot dina läppars ljuva honungslena sötma? Vad är skärmens kalla sken mot solen och fåglarnas lek utanför?

Tick. Ännu en minut. Jag räknar sekunderna som känns som timmar. Bidar min tid.

Åh, din blick blåser liv i min ande, din beröring snuddar vid min själ. När jag väl är med dig så går tiden alldeles för fort.

Tick. Och väntan är lång.