32 grader varmt i skuggan. Med armvecket tvingade hon undan hårslingan som hon ändå visste skulle leta sig tillbaka precis mitt framför ögonen på henne igen. Hennes överarmar var flammiga och hela kroppen kändes svullen. Hon fann det konstigt att fötterna satt som i skruvstäd i sandalerna, samtidigt som det kändes som om hon gled runt på svetten som samlats mellan foten och innersulan.  Ryggsäcken satt klibbad mot hennes rygg och armarna kändes som om de snart skulle vara långa nog att släpa i marken.

Det var väl inte helt ovanligt att hon missade bussen, men just idag hade hon dessutom handlat på Supermarket, och bara för att göra livet bättre hade hon införskaffat sig 4 liter mjölk, yoghurt och en massa kräm. Kassarna vägde bly. Halvvägs över bron blev hon tvungen att stanna och ställa kassarna på marken en stund. Hennes kondition var nu inte den bästa, och inte hjälpte det att hon släpade på nära 50 kilos övervikt heller. Irriterat rotade hon runt i ryggsäcken och hittade slutligen en ljummen cola som legat där sen Gud vet när. Vätskan saknade all stuns. Släckte ingen törst, tillfredsställde inte behovet av kyla, smakade inte ens gott. Men hon tömde flaskan. Vätska var viktigt sånna här dagar, fast hon visste att förmodligen menade man vatten. Bara tanken på vatten fick henne att rynka näsan. I sån här värme brukade vattnet ägna sig mest åt att hjälpa hennes fingrar, tår och fötter att svälla upp till dubbelstorlek, vilket inte var att föredra.

Ryggsäcken sattes tillbaka på ryggen. Svetten därbak hade kallnat lite och en kort rysning genomfor hennes kropp när det våta tyget åter fick kroppskontakt. Hon ryckte till av att en bil tutade. Någon vinkade, från en blå Saab. Hon vinkade tillbaka, osäker på vem det var, men skakade sedan av sig tankarna på luftkonditionerade bilar och fortsatte vandringen hemåt.

På andra sidan bron såg hon till sin förvåning att den blå saaben stod och väntade. MOt motorhuven lutade en man. Ingen hon kände. Skulle hon ha känt honom skulle hon inte ha glömt det, det var ett som var hundra hela procent säkert. Han var inte så där massivt lång, men säker nära 180. Han hade på sig ljusa jeans och en kortärmad vit skjorta som både framhävde solbadad hud och muskler. Hans svarta hår var kanske aningens för långt och lockarna låg busigt i oordning. Hon hade nog aldrig egentligen sett ett par rayban solglasögon på någon förr, bara i fönstret.  Hon umgicks ju mest med andra singelmammor och där fanns inte pengar till sådana saker. Men nu såg hon dem. När hon kom så pass nära att den ljumna vinden lyckades skicka en svag pust från honom fann hon sig själv sluta ögonen. Han doftade, men inte så där överdådigt exklusivt, utan bara av underbar, ren LUX tvål. När hon  öppnade ögonen insåg hon att hon måste hallucinera. Hans ögon var inte blå, de var inte gröna, de var inte melerade eller bruna de var djupt turkosa.

Hon stannade. Stirrade avvaktande på honom, i väntan på att han skulle upplösas i solångorna från den hettade asfalten. Men han stod kvar.

- Hej

Hans röst var mycket mild och vänlig, men manlig på ett skönt sätt. Där stod han, den till synes perfekte mannen och såg blyg ut när han hälsade på henne.

- Eh hej

Hennes röst rosslade lite av kvarvarande astma och överanstränging och bristen på vatten.

- Det ser tungt ut, kanske jag kan skjutsa dig hem.

Hon såg sig om. Folk runtomkring gick åt olika håll, på det normalaste av sett. En vänninna med barnvagn vinkade medan hon storögt skyndade förbi. Ett vittne, tänkte hon. Någon hade sett honom, ifall han skulle försöka sig på något.

- Äh, men tack, det går bra ändå.

Hon böjde sig ner och skulle just lyfta upp kassarna när hans  händer slöt sig om de svettblöta handtagen.

- Oh vad knäpp jag är, det är klart du inte vill följa med en främling i hans bil. Låt mig hjälpa dig bära istället.

Han stod så nära nu att hela hennes andningsorgan fylldes av tvåldoften. Han hud var torr, hon lät blicken snabbt svepa över sin egen kropp. Svettringarna under armarna var framträdande. Under bysten såg det ut som om  hon tappat en hink vatten, fast det luktade svagt surt. Runt midjan där shortsen skar in under t-shirten hade det bildadts liksom ett bälte av svett. Hon suckade och stirrade förbi sina små röda korviga tår och bad innerligt att asfalten bara skulle svälja henne hel.

 

- Hallå där Sara

 

Hon väcktes av Tess röst och hennes blick fann henne snart tvärs över gatan. Hon såg road ut. Tess, som var byggd som en bikinimodell. Tess som tyckte att Mats var så mycket värd att ha att det inte spelade någon roll att hon splittrade en familj. Tess som ansåg sig vara en passande varannan vecka mamma åt Linus. Sara log sitt falska leende. För hon måste hålla skenet uppe, Linus ska inte behöva lida för att hon själv gärna skulle vilja sprätta upp den malliga bengeten och mata rävarna med de ynkliga köttbitar som skulle bli. Hon vände sig mot mannen som stod vänligt avvaktande framför henne.

 

- Vem är du?

- Oh ursäkta, Fredrik heter jag.

De skakade hand. Över hans axel såg hon hur Tess började knappa på sin fluffiga rosa motorola. Främst såg hon hånleendet.

- Ja du Fredrik, du får nog hemskt gärna skjutsa mig hem ändå, om erbjudandet står kvar.

Att hennes röst lät så lugn och avslappnad gladde henne. Men hon hade alltid haft talets förmåga, även om hon hade föredragit att se ut som Tess till och med om det innebar att vara lika ytlig och dum.

Fredrik öppnade dörren för henne. Hon log. Hade det inte varit för att hon kände sig som en svettig gris hade hon nog åtminstone försökt charma honom. Väl inne i bilen hann Sara tänka att han måtte vara besläktad med Gud själv, hon log hjärtligt mot honom när han ökade på luftkonditioneringen.

- Så du får beskriva vägen för mig, jag är inte härifrån.

Nä det fattar jag väl ville hon skratta. Hade han funnits i staden skulle hon ha sett honom, utan tvekan. Han skulle inte ens kunna stå obemärkt i kön på Coop.

- Kör fram till trafikljusen och sväng sedan vänster i rondellen där framme. Hon mötte hans blick. Den sög musten ur henne. Hon började stamma, något som aldrig förr hänt.

- eh ssen, jag menar efter rondellen tar du vänster vid nästa korsning och ddärifrån kan jag gå.

Han log. Ett leende som fick huden att knottra sig på hennes överarmar.

- Med så tung packning kör jag dig gärna till dörren.

Och så blev det. En resa på 8 minuter och all eventuell rädsla var borta. Killen var sjysst. Sara skulle villigt offra allt hon ägde för att bevisa detta. Han var sjysst, rar, snäll. Bara för att hon hittills aldrig träffat någon som han, behövde det inte innebära att dom inte fanns. Eller hur?

- Låt mig hjälpa dig in med kassarna.

Han ställde till och med in mjölken i hennes kylskåp. Hon lutade mot diskbänken och dagdrömde. Tänk vilken trofé han skulle vara att visa upp för Mats och den där jäkla horan Tess. Hon skulle storkna när hon insåg att tjocka, feta Sara hade håvat in någon som fick Mats att se ut som en mager tönt. Vilket han också var, påminde hon sig.

- Tack för skjutsen.

Hon log mot honom. Han log tillbaka, men leendet nådde aldrig riktigt fram till ögonen.

- Nöjet var helt på min sida.

Han började gå mot dörren och hon kände paniken.

- Vänta

Hennes röst var gäll, nästan hysterisk.

- Eh jag menar, du kanske vill ha ett glas cola eller nåt?

Den här gången log han ända upp till hårfästet.

- Ja tack, hemskt gärna.

Hon öppnade balkongdörren och dukade fram glas.

- Jag ska bara duscha tvärt, du vet bort med jobbdammet.

Han log mot henne och nickade.

Väl inne i duschen svor hon tyst för sig själv. Vem försökte hon lura. Han skulle inte sitta och vänta medan hon duschade. Och hon måste försöka få sig torr mellan alla hudveck, annars skulle fukten blöta ner klänningen hon bestämt sig för att dra på sig efter duschen. Hon hetsade igenom schamponeringen, balsam kändes som om det kvittade. Roll-on flaskan skakade hon flera gånger samtidigt som hon nästan tömde den på allt sitt innehåll. Hon överdrev parfymeringen. Det visste hon. Men hon måste ju bränna igenom den stank hon murat igen hans stackars näsa med under bilresan. Några snabba drag med maskaran och ögonskuggan. Lite läppstift. Hela tiden kände hon rädslan av att komma ut på balkongen för att se hans tomma stol hånskratta åt henne.

 

Men, han var kvar. Figaro hade hittat någon som gillade att klia honom bakom öronen. Figaro, dem gamla bondkatten som hon haft i snart 15 år accepterade Fredrik med ett dovt kurrande som fick hans morrhår att vibrera.

- Ursäkta att jag dröjde

- Oh ingen fara, kisse här har tagit på sig rollen som värd under tiden.

- Vill du ha kanelbullar eller nåt?

Hon önskade att hon bitit av sig tungan medan hon svor i duschen, det hade väl inte varit så jävla svårt. Ett snabbt bett och hon skulle slippa känna sig så dum som hon kände sig nu.

- Är dom hembakta?

Hans ögonbryn nådde en svart lock som låg just nedanför hårfästet. Hon kände sig generad.

- Jo dom är hembakta.

- Hemskt gärna, jag älskar kanelbullar, men inte köpta.

När han sa det sista rynkade han ögonbrynen och Sara kände för att graciöst glida in i hans knä och pussa bort dem. Han var man, men pojke, vänlig och omtänksam - utan att för den delen vara en mes. Hon lämnade honom åter på balkongen och gick in för att tina ett par bullar. Hon visste att hon snart skulle vakna, men hoppades det skulle dröja ett tag till.

 

De pratade i över en timme då han med panik i blicken kom på sin bil. Han skulle lämna henne. Hon log vemodigt mot honom.

- Ursäkta, den hade jag helt glömt bort.

- Finns någon parkering i närheten

Hon ville rusa ut, lyfta upp bilskrället och bära den till gästparkeringen som var mindre än fem minuter bort, istället nickade hon och förklarade kort hur han skulle köra.

Minuterna gick. Han kom inte tillbaka. Hon hade ju i och för sig förstått det. Men ändå, de hade ju haft det ytterst trevligt och hon hade för en kort stund glömt både det faktum att hon själv var fet och att han var en levande gud. Det bara klickade på alla plan. Så JA hon var besviken att han bara flytt. Då knackade det på dörren.

- Ursäkta att jag dröjde.

Han log sitt varmaste leende mot henne.

- Jag åkte till affären och köpte de här.

Med en enkel svepning uppenbarade sig en bukett med blommor. Visserligen i det bedrövliga skick som de alltid var när man köpte dem på Coop, men färgerna var helt magnifika. Hon visste inte vad hon skulle säga, men skyndade sig att ta dem och sätta dem i vatten.

Hon lapade i sig av honom, av hans närhet som om han var grädde och hon en svulten katt. Han var underhållande och berättade lika väl som han lyssnade.

 Hon hade snart berättat allt, om Linus, Mats och Tess. Kanske hade hon till och med gråtit. För hur hon än tänkte efter så var det första gången hon berättat exakt hur sviken hon kände sig. Exakt hur ont det gjorde varje vecka då sonen måste bo hos sin pappa och den kvinna som hon själv tyckte förstört hela hennes liv. Fredrik sa precis rätt saker, vid precis rätt tillfälle. Och när hans läppar kysste bort en förlupen tår visste hon att hon var helt såld.

 

En vänskaplig puss blev intensiv. Hennes verbala förmåga upphörde helt att fungera och snart var allt hon fick ur sig små trånande suckar. Hans röst viskade mot hennes läppar, ord som hon hört hjältar viska på film, ord som hon läst i romantiska böcker, ord som fick hennes puls att löpa amok och hennes kropp att längta efter mer. Plötsligt ställde han sig upp och backade mot väggen.

- Oh fan, förlåt... jag brukar inte.. alltså, jag menar.

Förvirringen i hans ögon väckte modersinstinkten inom henne. Hon ställde sig upp och kände till sin förvåning att klänningen varit uppdragen nästan ända upp till brösten. Hon gick mot honom och lade sin hand mot hans kind. Till hennes belåtenhet och lättnad såg hon hur elden i hans ögon sprakade till.

Hans händer smekte henne överallt. Hon hade aldrig förr känt sig obesvärad när hon var naken, men för honom kände hon sig helt lugn. Hon såg hans beundran i blicken när hans händer visade sig för små för att omsluta hennes bröst. Han log mot henne hänfört. Han borrade in sitt ansikte mellan hennes bröst, kysste, smekte, slickade. Det var nu hon insåg att det hon med viss förhoppning trott varit en orgasm för ett par år sedan med Mats måste ha varit något annat. För nu visste hon vad en orgasm var. Ingen kraft i världen hade kunnat stoppa henne. Hon var Wonderwoman, och han var hennes sexslav.

- Rid mig snälla

Han viskade mot hennes hals. Verkligheten snubblade in på blixtvisit.

- Men blir det inte för tungt

Hon hatade att hon behövde fråga nåt sådant. Men hon ville ju inte begrava honom i blomlådan följande morgon. Han log mot henne och skakade på huvudet.

- Jag vill att du rider mig.

I början försökte hon underlätta för honom med knän och armbågar. Göra sin otympliga kropp så fjäderlätt som möjligt. Men han slog undan hennes försvar och tycktes välkomna hennes tyngd.

 

När hon utmattad sjönk ihop ovanpå honom darrade hon i hela kroppen. Gåshuden knottrade sig från tårna hela vägen upp under hårfästet. Hon rullade av honom, för att det kunde inte vara skönt där under. Han log mot henne. Och hon somnade med hans leende i sitt hjärta.