En stilla bris blåser från havet in till land. Vassen dansar, hattar flyger, kläder fladdrar svalt mot huden. Det rasslar i träden, fåglar flyger söder, kylan kryper på marken. Havet, mottagligt för ensamheten. Mottagligt för svek, iskalla händer, frusna ansikten, förfrysna tårar, ögon av eld. Vem ska lyssna på alla sorger? Vem ska känna ensamheten? Vem tar hand om de som misslyckas? Var går de som inte har någon i världen? Havet brusar av medlidande, fåglar flyger bort för svek, träder rasslar av sorg, kylar kryper på dig. Du blir, iskalla händer, fruset ansikte, en förfrusen tår och ögon som hettar av eld.