Regnet öste ned och blötte hennes redan dyblöta klänning. Hennes hår låg som tång kring hennes späda axlar och skorna var i fast grepp av leran som växte kring hennes anklar. Åska mullrade ilsket i horisonten.
\"Varför vägrar du\", skrek hon för sina lungors fulla kraft och i tårar som sköljdes i regnet. \"Varför vill du inte älska en fattig flicka som jag?\"
\"Jag kan inte fria till dig\", svarade han hårt och med ryggen bortvänd.
Hon sjönk ned på knä, ty hennes ben bar henne ej längre. \"Men varför kan du inte fria till mig? Har jag inte givit dig mitt hjärta och själ? Älskar du mig inte längre?\"
\"Jag kan inte älska dig längre, jag får inte.\"
\"Men varför?\" Hennes ord var spruckna av sorg.
Han vände sig mot henne. \"Det kan jag inte säga.\"
\"Jag gav mitt liv till dig.\" Orden hade kommit som en viskning, men han hade hört henne genom åskan och regnet. Hon fortsatte; \"När jag såg dig första gången, trodde jag att du var som alla andra jag arbetat för, men blicken jag fick av dig sade annat. Jag hade aldrig förr fått en sådan blick av någon i din ställning och den gjorde mig förälskad. Det bästa var att jag så småningom visste att du också älskade mig. Du är uppfostrad av makt och pengar, samma sorts makt och pengar som jag så länge slavat för.\" Från där hon satt på knä i leran, såg hon honom rakt i ögonen. \"Du gav mig en anledning att fortsätta, en mening med mitt liv. Du älskade mig och nu vill du lämna mig när jag behöver dig som mest. Jag borde anat att du i ditt hjärta inte har plats för annat än pengar.\" Hon reste sig upp ur den djupa leran, vände sig om och började gå därifrån, då hon hörde hans tysta ord, fulla av förtvivlan.
\"Du tror väl inte på en rik mans ord om kärlek?\"
I tårar kom hon mot honom. \"Du har förolämpat mig! Du ger mig hopp, du älskar mig, men sedan låtsas du som om allt bara varit ett misstag! Jag är inte bara en fattig flicka att utnyttja! Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig lika mycket. Hade jag fel eller är mina ord fortfarande sanning?\"
\"Din kärlek är inte obesvarad. Det har den aldrig varit, men vi visste båda att det inte skulle gå.\"
\"Hur kan du säga så?\"
Han såg kallt på henne. \"Vi kommer från två olika världar, en fattig och en rik. Vi visste båda två redan från början att vi är för olika. Jag har älskat dig, annat kan jag inte säga, men jag kan inte älska dig längre. Jag får inte.\"
\"Men förstår du inte? De kastar ut mig! Ingen vill ha en piga med en oäkting. Jag hamnar på gatan, det vet du. Du kan se förbi dina regler. Det behöver inte bli så här!\"
\"Jag kan inte fria till dig.\"
\"Varför? Varför vill du inte leva ditt liv med mig?\"
\"Jag kan inte.\"
\"Säg mig varför!\"
\"För att jag redan är förlovad!\" Hans kalla blick blev till sorgsen och uppgiven. \"Jag är förlovad med en flicka som står min familj nära. Vi har varit trolovade sedan många år tillbaka och det går inte att ta tillbaka! Jag älskar henne inte som jag älskar dig, men det kommer jag aldrig att göra. Det handlar inte längre om att älska, det handlar om vad som är bäst för familjens rykte! Jag kan inte göra något, hur mycket jag än skulle vilja!\"
Hon brast i tårar och föll åter ned i leran. \"Så vad ska jag göra?\"
\"Jag vet inte. Fly härifrån. Fly till min faster, hon är den enda som känner till allt mellan oss. Hon tar hand om dig.\"
\"Jag tar hellre livet av mig\" svarade hon, knappt hörbart.
Han tystnade och såg på henne där hon satt på knä i leran. Han såg hennes sorgset nedböjda huvud, såg på hennes hopsjunkna gestalt genom regnet. Sedan vände han sitt huvud uppåt, blinkade bort regnet som ständigt föll i hans ögon. Han försökte leta efter en stjärna, en endaste liten stjärna som kunde ge honom ett svar, men såg ingenting för det tjocka molntäcket som täckte himlen. \"Jag skulle inte orka fortsätta om du gjorde det.\"
Matt såg hon honom i ögonen. \"Så ge mig då en anledning att fortsätta utan dig.\"
\"Jag kan inte ge dig en anledning, men jag kan be dig att börja om någon annanstans och glömma allt som hänt mellan oss. Vi måste gå vidare utan varann, kan du inte förstå det? Vi måste ta avsked.\"
\"Hur kan du vända mig ryggen, efter allt som hänt, efter allt du gjort mot mig? Det behöver inte bli så att vi skiljs.. Vi kan rymma! Vi kan ge oss av härifrån, som du sa.\" Hoppfullt reste hon sig och närmade sig honom. \"Du kan följa med mig, lämna ditt rikemansliv bakom dig. Glöm pengarna, du har ju sagt att du hatar att bo här! Vi flyr tillsammans.\" Hon log mot honom, väntade på hans svar att det skulle vara det rätta att göra och att de kunde fly samma kväll.
\"Jag kan inte. Det fungerar inte så. Jag kan inte följa med dig, jag har mina plikter och det borde du veta. Vi måste gå vidare utan varandra, den tid vi haft tillsammans är förbi. Vi måste ta avsked. Jag måste säga adjö.\" Han vände och började gå från henne.
\"Nej!\" Med ett par steg hann hon ikapp honom, drog hans vapen och höll det skakande mot sitt huvud. \"Ett steg till och jag skjuter. Ett steg till och jag vet att du inte älskar mig!\"
Förskräckt kom han närmare henne. Hon kunde se hans tårar, trots regnet. \"Jag har aldrig slutat älska dig, vet du. Jag har aldrig slutat och jag kommer aldrig att kunna göra det. Jag har försökt, det har jag verkligen. Jag försökte att glömma allt som hänt, men jag har inte styrkan. Jag har försökt för jag vet att jag inte får älska dig längre. Du tillhör inte min värld. Vi måste avsluta det vi påbörjat. Gå vidare.\"
Hon ville inte höra på honom. \"Säg att du inte älskar mig!\"
Han såg inget annat än hennes tårfyllda ögon genom regnet och hon såg inget annat än hans. \"Sluta! Det vet du att jag inte kan! Aldrig kommer jag att kunna glömma oss. Det gör ont varje minut som vi inte får träffas och det gör ännu ondare att veta att min framtid inte är med dig.\" Hans röst bröts av förtvivlan, men han tvingade sig själv att fortsätta. \"Jag kan aldrig säga att jag inte älskar dig, för det är inte sanning! Jag kommer alltid att älska dig.\"
I hennes ögon försvann plötsligt alla känslor och istället lyste beslutsamhet. Hennes grepp hårdnade om vapnets avtryckare och orden som kom var inte bedjande eller sorgsna, utan hårda och långsamma. \"Säg att du inte älskar mig.\"