En gång i tiden brukade jag överleva
mina dagar med musik
och jag lovar er att det hjälpte
för de där tjugoåriga pojkarna
som skapade den musik som jag
behövde blev de enda som förstod
och de blev mina personliga
psykologer och kuratorer
(och de är så mycket bättre
än vad den där kuratorn jag
gick i åttan hos var)

Och jag har aldrig bett om en blond
prins på en vit springare
eller en vältränad brat
och jag har heller inte bett om
en söt emo-pojke eller en
Sid Vicious-kopia
jag har knappt bett om en äkta
vän för jag vet att ni existerar lika
mycket som trollen i de
berättelser jag hörde och älskade
när jag var liten.
men om ni finns så kan ni alltid
slå en signal, eller knacka på dörren
för jag bor på fjärde våningen
i ett 9-våningars höghus.
för nu kan inte ens musiken
bli min personliga psykolog,
för någonstans har jag tappat bort
mig i dens toner och vibrationer
och melodier
och jag snurrar fortfarande runt i den
och snälla stoppa mig nu
jag behöver musiken för att andas,
förstå och överleva.
och bland idioter vill jag inte
existera för någonstans
vill jag tillbaka till musikens värld
på riktigt,
och faktiskt finna sanningarna
bland tonerna och melodierna
och kanske kan jag till slut
hitta de rätta noterna
för att skriva min egen melodi

så om du vill kan du knacka på dörren
för jag bor på fjärde våningen
i ett 9-våningars höghus
och du kan ju alltid slå dig ner
hos mig och greppa en av gitarrerna
och hjälpa mig med att hitta
de rätta tonerna,
skriva de rätta noterna
för då kanske jag hittar
min egen melodi
till slut