Du ber mig att lägga mig ner för att sluta andas.
Du säger att jag inte pulserar för mitt liv är i otakt.
Vi kan säga att jag lekte med dig,
men den här leken var på riktigt (Kärlek).
Och fastän din saga inte fick något lyckligt slut,
blev ingen av oss winner of the year.

Din allergi mot förlust syns så klart,
den skapar meningar uppbyggda av versaler.
jag tror att du raderar varenda spår som finns
kvar efter mig, samtidigt som du tänker att
vi hade det så jävla bra.

när du har suddat ut alla spår och alla ord
som vi har delat med varann
kommer jag inte finnas i din värld alls.
Men varför ska jag raderas,
stoppa andetagen och inte låta något pulseras
om vi hade det så bra?