jag orkar inte skriva
någon jävla poesi ikväll
för allting bara faller



det känns sjukt
jobbigt att vakna varje
morgon
och känna
att ingen väntar på en
att veta att mobilen inte kommer
ringa
att veta att ingen riktigt
ville att man skulle vakna
det är så många tankar
som fastnar
någonstans i mitt huvud
någonstans
mellan tankegångarna
i min hjärna och musklerna
i mina fingrar


det är så mycket
jag aldrig fått chansen
att säga
så mycket som runnit
ut som sand
genom mina fingrar

och minst lika
mycket jag
fått chansen att säga
men aldrig sagt
så många ord som aldrig
nått min tunga
så många ord
som fastnat i halsgropen
så många ord
som jag svalt
så mycket jag borde sagt
innan jag tappade det helt




(jag känner mig
som ett torn av klossar
och någon
drog precis bort den
understa klossen)