och jag
förtränger ditt skratt
som alltid varit inom mig
och jag raderar
dina ögon ur mitt långtidsminne
och ditt leende lyser
inte upp mig
som det brukar
(för det finns inte
för mig
längre)

för det
är alltid
jag som kraschar
hur jag än gör
så slutar det alltid
med
att jag faller
och då är
det alltid
bättre

att aldrig låta
sig själv
gå så långt
att aldrig fästa sig


visa inga känslor


för det blir aldrig vinter i
mig igen
det blir aldrig dina ögon
i mina igen
det blir aldrig
det där i luften
(som aldrig blir något)


för det är
2 år
11 månader
23 dagar
7 timmar
och 2 minuter

och det har varit
ditt namn så
djupt i mig
och jag har aldrig velat raderat det

men nu nollställer jag mätaren igen
och jag har väntat i
2 år
11 månader
23 dagar
7 timmar
och 4 minuter
på att kunna säga det här


att nu


släpper jag
det
vi som vi aldrig


kommer bli